Idag orkade jag faktiskt springa lite längre och gå lite snabbare än första gången. Jag blev faktiskt riktigt förvånad. Men det är väl så att när man startar på noll, verkligen noll, så är vägen bara upp och då märker man kanske skillnad direkt?

Att träna med en PT gör enorm skillnad. Hon pressar mig lite mer än vad jag orkar men inte så långt att det känns omöjligt. Då blir det skillnad och då får man resultat.

Att träna med Cissi är roligt och peppigt. Att vara två gör också en enorm skillnad för jag hade verkligen inte pallat att lida i ensamhet. Sen kanske jag inte är världens snällaste partner. 80 kilo är ganska mycket att släpa på och det fick stackars Cissi erfara idag. Hon tog liksom fram den där inre sadisten jag inte visste jag hade inom mig. Fast å andra sidan så släpar jag runt på 80 kilo varje dag så vem är det mest synd om egentligen? MM-HM!

*(Cissis nya smeknamn på mig)

Världens bästa Anna AKA Apan Satt i Granen ställde upp och tog sig an den snuviga och gnälliga Tamlin idag. Han var sjuk igår och det kändes inte som att jag ville lämna in en nyfrisk liten böljocke hos MiniSats.

Jag har dock världens bästa intryck av dem. Vi skolade ju in honom för ett par veckor sen. Inskolningen tar bara en timme, så det var en timme för honom att bekanta sig med personen som jobbar där.  Sen blev vi sjuka precis dagen efter och återkom inte förrän efter två veckor. Det första MiniSatspersonen säger är "Hej Tamlin!" när vi kliver in. Asså. Hon kom ihåg honom. Efter ETT möte, två veckor tidigare. Det gör fan all skillnad.