Att ha en PT är apdyrt och inte nåt många vill prioritera. Jag väljer bort annat just nu för jag har helt enkelt inte råd att avstå eller vänta. Utan Cissi och Sanne så hade jag stått och kliat mig i skallen och inte vetat vad som var bak eller fram. Sen hade jag tagit i lite halvdant för jag fattade verkligen inte just hur mycket man faktiskt ska ta i och hur ont det ska göra och hur jobbigt det ska vara.

"Nu kan jag inte mer!" vrålar jag men då svarar Sanne "fem till!". Fem till sen får jag vila lite. Och jag klarar alltid mer än jag tror är möjligt, men hade jag varit på egen hand så hade jag inte utsatt mig för samma plåga.

En annan fördel med PT-träning är att man får en hel del gratis. Nu kan jag fylla en timme på gymet på egen hand; jag vet vilka övningar jag ska göra och hur många och hur det ska kännas efteråt. Jag vet vilken hastighet jag ska ta på löpbandet och vilken lutning jag ska välja. Och nu när jag har stenhård koll på det så märker jag tydligt när jag ökar tempot eller antal och vilka framsteg jag faktiskt gör.

Det är helt hysteriskt hur tragisk jag var första gången. Tio minuter uppvärmning på löpbandet; Hastighet 6km/h och jag DOG nästan. Jag andades så hårt att jag fick ont. Jag småsprang för att hinna med bandet och när Sanne vid mitt tredje träningstillfälle höjde lutningen en bit och sa åt mig att jobba i fem minuter så trodde jag att jag skulle avlida på stört.

Nu kör jag tio minuter på hög lutning och behöver inte småspringa för att hinna med. Och jag blir varm och lagom andfådd. Fast ibland så kommer hon från ingenstans och höjer upp ännu mer för grejen är ju att man hela tiden ska öka. Det ska inte bli lättare nämligen men det gör inget för nånstans börjar min kropp fatta att den är stark och då blir iallafall den mentala biten mycket enklare att hantera. Det känns inte omöjligt. Och det gör tamejfan världens skillnad.

Nej, jag tycker inte att det är kul att träna. Inte just då, just där. Inte när det bränner i kroppen och halsen och allting snurrar. Inte efteråt heller egentligen, för då mår jag bara illa. Men nånstans. Nånstans känns det bra. Svårt att förklara med jag VILL gå dit och den där ångesten jag hade i början har nästan släppt. Fast bara nästan.