Förtydligande!

Vill bara påpeka att jag inte klagar. Absolut inte! Jag bara konstaterar och berättar hur min dag faktiskt ser ut. Jag inser nu att det kan verka som att jag tycker synd om mig själv eller att jag vill ha det annorlunda. Men jag lovar att så är det inte! *ler*

Jag har inget emot att vara hemma och ta hand om hemmet (usch vad hemmafru-antifeministist jag låter nu). Jag har inget emot att kliva upp kl. 6 med min lilla älskling. Jag har t.o.m inget emot att Oskar tar sovmorgon. Eller att han hittar på saker som jag inte kan följa med på. Jag tänker som så att det tar vi igen sen. Och på andra sätt. (t.ex så säger ju maken ingenting när jag bokar klipptid på Toni&Guy för 750 spänn. Eller när jag ber honom att åka tvärsöver stan för att handla hem nån god hämtmat. För det har jag ju förtjänat)

"Saken är den att det finns många tjuriga kvinns ute i världen som inte kan uppskatta vad mannen gör heller." -Fenomena

Jag älskar att vara hemma med mitt barn. Visst att ta hand om hemmet är ju egentligen inte min grej....  och jag tänker inte påstå att det är kul heller. Men jag tycker att det är självklart att jag tar hand om tvätt, disk, matlagning, städning osv. medans maken jobbar och sliter för att vi ska ha det bra. Det är ju mitt jobb nu.  (Och det är inte så jobbigt som jag fick det att låta)

På helgerna så lagar ju maken mat. (Förbannat god och lyxig) Och han dammsuger. Och plockar. Och tar hand om sin dotter. Och gör allt det som förväntas av en jämställd man.

Så än en gång -- jag klagar absolut inte! tyck inte synd om mig! Jag har valt mitt liv och valt min vardag och jag är lycklig.