Heja! Håller med dig. Folk som ba: "no offence, men jag hatar barnen som bor ovanför oss och att de springer så mycket. Har de inga föräldrar som kan säga till dem??!". Det är fucking omöjligt att "säga till" en 1,5-åring varje sekund om att den ska gå. Mina barn började gå runt 1 år och började springa ett halvår senare och har fan i mig inte slutat sedan dess.

Tack vare dina inlägg har jag ändrat approach. Vi går dit vi vill med våra kids utan att skämmas.

En annan sak, min snart femåring kan inte ta en enda tillsägelse. Har du något tips? Det kan räcka med att jag säger typ: "nej men nu vill inte lillebror kramas mer, titta han försöker slita sig loss" (med helt snäll röst). Hon blir ändå superledsen och gråter, eller värre försöker stänga inne gråten. Hon säger själv att hon är en person som blir ledsen av att bli tillsagd och det kanske bara är så det är...

Vi bor i ett gammalt trähus från 1935. Det byggdes som arbetarbostäder, så de la väl inget direkt krut på isolering mellan de två våningar som finns. Grannparet under oss (ca 25-30 år som dessutom väntar eget barn...) klagar konstant på att vår 2,5-åring springer i vår lägenhet och leker med bilar på golvet. Senast skickade killen ett aggressivt sms om att "man kan minsann säga åt barn". Varför skulle vi säga åt honom? Vi säger nej tusen gånger per dag när han gör saker som är fel - varför skulle vi säga åt honom att han inte får leka och vara glad i sitt eget hem? Ingenstans inser han att han själv valt att bosätta sig i ett gammalt trähus som är flerfamiljshus (det är brf, så det finns definitivt ett val i det hela). Idioti.

Oj, det låter ju verkligen jättejobbigt att ta ut en bråkig unge när man har en eller två till att ta hand om och inte kan lämna dem vind för våg och treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt för att någon får ett utbrott och SVETTEN som lackar varje gång man försöker hitta på nåt kul med ungarna för att man vet att det finns folk som bli störda.

Du kanske skulle låta bli.

En gammal vän, barnlös förstås, avslöjade en gång att hon inte bara är helt ointresserad av barn, som jag trodde, utan faktiskt hatar dem på riktigt. Hon blir förbannad bara hon ser ett barn, utan att det ens har stört henne. Det skrämde mig väldigt mycket. För mig är det precis samma sak som rasism, att bli arg på en person på grund av hens utseende och/eller förväntningen att personen ska göra något som irriterar en. Dumt nog skrev jag till min vän att jag tycker att hon borde söka hjälp för detta - jag reagerade väldigt starkt på informationen och handlade i affekt. Hon skulle aldrig överväga att faktiskt gå till en psykolog eller motsvarande. Det skulle nog göra henne gott även av andra skäl, hennes känslor hör helt säkert ihop med saker hon upplevt. Vi umgås hur som helst inte längre. Obs att jag själv inte älskar alla barn förbehållslöst, men det är helt orimligt att hata dem bara för att de finns! Som att hata alla pensionärer för att man träffat på en gnällig gubbe eller tant...?

Jättekonstigt att det är så accepterat att man uttrycka att man inte tycker om barn, även bland folk som i övrigt tycker att man ska vara förstående och respektfull så tycker många att det är "okej att alla inte gillar barn". Folk får såklart känna hur det vill men hur är det okej att offentligt uttrycka sin avsmak för en viss grupp? Tänk om man hade talat så om någon annan grupp.

På tal om grannar och acceptans av att bo i närheten av andra.
Hade en granne under mig som gärna spelade hög musik, ofta, vanligtvis på eftermiddagarna fram till tidig kväll. Själv jobbar jag oregelbundna skift och behöver ibland sova på kvällarna. Men så är det, det blir öronproppar. Tills en vardagsnatt, säg runt 23:30, då jag skulle upp och jobba tidigt. Vi har som regel i huset att det ska vara lugnt efter 22 på vardagarna. Det var en volym som inte gick att ignorera ens med öronproppar. Så på med kläderna, ner en våning, och hen öppnade motvilligt och jag frågade om de kunde sänka volymen. Hen blev jättedefensiv på en gång, vi (grannarna) klagade visst hela tiden och vi var visst inte bättre, för hen störde sig visst på ljudet från min lägenhet. Jag bodde ovanför. Bump-bump-bump, visade hen med händerna. Gissa vad det var hen störde sig på? Mina katter, som då var 8 och 13. De sov 22 timmar om dygnet. Kanske en gång om dagen sprang de fram och tillbaka i lägenheten en gång, sedan var de nöjda. Det jämställdes med musik så hög att en kunde höra vartenda ord i låttexterna, trots betong emellan.
Många har svårt att se situationer ur ett annat perspektiv än sitt eget.
Barn som stökar är jobbiga, men att själv reflektera över hur stökig en är för andra människor på bussen hem efter krogen gör en inte. Eller hur jobbiga folk kan vara när de inte får som de vill inom service. M.m.

Jag håller verkligen med. Jag är ju frivilligt barnfri och är med i ett par grupper på facebook för barnfria men jag blir ärligt talat så trött på vissa i de grupperna.. så mycket barnhat och föräldraförakt som ventileras och stoltseras med. Liksom ok, man kan väl tycka att barn är jobbiga men att tycka att "ungjävlarna bör strypas" för att de har sprungit runt och tjoat nånstans är psykopat-varning för mig. Man skulle ju aldrig komma undan med att uttrycka sig så om nån annan grupp av människor utan att klassas som empatilös och hatisk. Så varför är det då ok att säga så om barn? För att de inte är lika mycket människor som vuxna? Urgh nej jag skäms nästan över att kalla mig barnfri när jag ser hur vissa andra barnfria beter sig.

Just det där med att barn skriker i offentliga miljöer typ tåg är verkligen en sak som jag har tänkt på. För alla kollar ju - det är ganska normalt att man reagerar med att kolla vad som händer när det börjar skrikas nånstans. Och jag tänker alltid att det måste vara så jävla jobbigt för mamman, vill gå fram och säga något peppande så att hon förstår att man inte kollar för att man är sur typ? För det antar man ju säkert, men de flesta vet ju ändå att det är normalt att barn e griniga ibland och sympatiserar säkert med mamman.

Lady Dahmer... du ska inte berätta för mig vad jag ska tycka eller känna.. vad jag får hata eller inte hata.

Jag hatar barn.. vill ha barnfria zoner i samhället.

Kan tycka synd om vuxna som tror att det är barndressyr på schemat och förväntar sig det som någon sorts standard (?).

Fiket på Kungsholmen som gick lite knackigt och som sen förbjöd mammalediga från att hänga där var var nog fel ute med fler saker från början. Förbudet hjälpte inte iaf, vad jag vet så finns det inte kvar. Är ett Espresso House i den lokalen nu. Sen kan jag förstå kafé-ägarens perspektiv i vissa delar, vissa kör verkligen på med barnvagnar trots skyltar om att det inte går att ha dem inomhus. Handlar om framkomligheten som måste finnas om något händer, tex brand. De får skäll vid inspektion om det står en massa barnvagnar i lokalen som man måste sick-sacka runt. Tror inte ägaren direkt älskade kvinnor och barn dock. Förbudet var nog ett rop på hjälp, han sålde och kunde köpa något annat att driva. Win-win för alla. Lustigt nog så är just det EH väldigt rymligt och planerat för barnvagnar.

@Elin
Prova att googla ”highly sensitive children”, finns säkert massa tips på hur man kan tänka/göra i sådana situationer!

Jag tänker att mycket handlar också om föräldrars/vuxnas approach när befinner sig i offentliga miljöer och har med sig barn. Jag har själv jobbat på café i Innerstockholm och hade ofta barnfamiljer på besök. Det som störde mig mest var inte barnen utan ouppmärksammade föräldrar/vuxna som inte brydde sig om att deras barn sprang fram och tillbaka där vi som personal hanterar glas, porslin och levande ljus. Även extremt respektlöst mot andra cafégäster.

Barn som låter mycket och har spring i benen (med uppsikt av föräldrar!)– helt normalt och självklart acceptabelt.
Föräldrar som tror att alla offentliga miljöer är lekplatser – inte okej. Bara för att du har kids är inte hela världen din.

Samtidigt som vissa kafeer förbjuder barn finns det sammanhang där barn är välkomna, men inte hör hemma. Var på julbord med jobbet. Vi valde den sena sittningen som började kl 19 och slutade efter midnatt. Ett par bord bort sitter ett ganska stort sällskap. De har ungarna med sig. Ungarna är små. Den äldsta kan inte vara mer än 6 år. De vuxna är ASFULLA och högljudda och vid kl 22 ligger ungarna och sover på golvet. Den minsta (ca 3 år) har dessutom pissat på sig. De satt fortfarande kvar när vi gick vid kl 23:30 och ungarna låg fortfarande på golvet.

En annan sak: Även om man inte är "barnhatare" så är omgivningen väldigt snabb att stämpla en som en sådan om man inte önskar ha barn.

Nina M

Jag är också med i barnfri grupper och märkt det du nämner! På vissa ställen är det ju med glimten i ögat, men ibland känns det bara som att.. det måste varit någonting annat som skapade den enorma ilskan, än just att ha blivit störd på bussen hem liksom..

Där emot märker jag hur mina egna tankar ändras när jag läser i grupperna mycket, när jag ser barn tänker jag mycket mer fientliga tankar än jag brukade!

Fast det är väl en stor skillnad på om föräldern gör försök för att stoppa barnet från att vrålskrika? Ja barn låter och rör sig och många är arga på den nonchalanta föräldern som bara lever för mobilen. Det är även skillnad på skrik och ålder. Om det är ett barn under ett år som skriker så är det en sak för barnet kan bara kommunicera på det sättet. Men är barnet över fyra och skriker på tex en buss eller tåg bara för att barnet kan så är det en annan sak. Man kan inte klumpa ihop barn till en grupp då åldern på barn är från 1 år till 12-13 år.

Jag förstår dem som jobbar inom restaurang att de inte vill ha yngre barn där. Om ett barn springer vind för våg och springer in i en servitris som inte ser barnet och tappar varm mat över barnet vems fel är det då?

Har inget emot om barn är på tex restaurang så länge föräldern agerar när barnet tex skriker eller slänger saker på golvet. Om det blir mycket skrik och barnet inte slutar så kan en vuxen gå ut med det skrikande barnet en stund och sedan gå in igen.

Barn som springer i affärer och kör på andra med sina kundvagnar och en frånvarande förälder retar många. Samt att få sparkar i ryggen och barnet inte slutar fast man säger till retar många

Sedan har vi det här med lägenheter. Många gånger kan man dämpa ljud om man har tjocka mattor som barn kan leka på. En del familjer låter barnen vara uppe länge på nätterna. En del familjer låter barnen leka med leksaker som låter. Även här får man tänka ålder då det är skillnad på ett barn som är två och ett barn som är sju. Om ett barn på två går stampar så kan det vara bra att skaffa tjocka mattor.

Det finns bra och dåliga barnfamiljer lika väl som det finns bra och dåliga människor.

Barn är ju bara människor som inte hunnit bli vuxna? Alla har varit barn. Barn måste få finnas i ett samhälle, annars betyder det att människosläktet håller på att dö ut... Detta påminner lite om hur gamla isoleras (de hänger inte med i tekniken och samhället tycks inte "byggt" för dem, vissa är rädda och vågar sig inte ut)... De är långsamma, de är jobbiga när de står framför i kön! Men nu är det så att vi är alla människor och vi måste lär oss leva med varandra på de ytor vi delar, passar det inte får man nog dra sig undan som du skriver. Undrar hur man tänker kring detta i mer primitiva samhällen? Funderar man där på hur man kan slippa "störiga" individer i gruppen, t ex stojiga tvååringar, så de vuxna kan få lite lugn och ro? Eller går den vuxna som tillfälligt stör sig bort en stund från gruppen för att få andrum..?

Enkelt. Anpassa och hjälp barnen! Se till att de inte sabbar för andra. Håll koll och hjälp dem. Mina ungar ska inte bli omkullvräkta och nersprungna på tex bibblan. Lugn o ro råder - inte spring och bus. Sjukt trött på barn men framför allt föräldrar som inte tar hänsyn. Ointressant varför, speciella behov eller bara lathet från päronen. Klart alla ska finnas, låta, ta plats men denna orimliga ängslighet och bara le mysigt åt stök? Inte ok.

Så när du hatar män i patriarkatet är det nåt att ha förståelse för medan barnhatare inte hör hemma i det civiliserade samhället. Hur är det med dem som hatar barn eller bara hatar..allt..i patriarkatet då? Är det nåt att ha förståelse för. Som jag skrivit till dig tidigare. Du får nog ta och bestämma dig om du lever i ett patriarkat där hat är en kraft att ha förståelse för eller i ett civiliserat samhälle där bara viss sorts hat tillåts.

Som vanligt ger du intryck av att trivas och må rätt bra i ditt "patriarkat". I det här fallet när du beskriver det som ett civiliserat samhälle där viss sorts hat inte hör hemma.

A - det där låter som vanvård, har inget att göra med att barn ska få ta plats i samhället på lika villkor som alla andra.

Jag tyckte själv innan jag fick barn att man inte skulle dra med sig barn som låter i affärer, på bussar/tåg eller annat. HAHAHAHA. Sen blev jag klokare. I början försökte jag verkligen vara en sån där "hänsynsfull" förälder som ser till att omgivningen aldrig blir störd av ens barn. Men det går ju inte, man kommer avlida av stress innan barnet fyllt tre om man ska hålla på så. Nu är jag mycket mer soft. Häromveckan blev jag utslängd ur en kiosk för att mitt barn var ledset (han ville köpa godis, jag sa nej). Rörde mig inte i ryggen (att vi blev utkörda alltså), och det är SÅ SKÖNT. För några år sen hade det känts jättejobbigt att nån annan kanske tyckte jag var en dålig förälder.

Jag hatar barnskrik! Jag gör verkligen det men jag vet ju att problemet ligger hos mig. Man har ju själv varit en skrikig unge. Jag anpassar mig, såklart. Barn är barn. Barn är framtiden.

Men jag erkänner.. Hade det funnits barn/bebisfria flyg så hade jag ev betalat extra för detta... Trots att det går emot va jag egentligen står för men blev smått traumatiserad av en 13hs skrikfest från Thailand och hem.
Barn och föräldrar aint to blame, de försökte verkligen.

Word!

Usch, jag har svårt att förstå barnhat. Jag vill absolut inte ha barn, men det handlar mer om att jag inte är kapabel till det som krävs. Jag har jättesvårt för t.ex. höga ljud och spring osv. Jag kan bli riktigt triggad av ett skrikande barn på bussen eller tåget MEN! Barn är inga maskiner man kan trycka på och av. Alla har vi varit det där skrikande barnet nån gång, så är det bara. Och jag förstår inte hur folk som irriterar skriker "Men få tyst på ungen!" tänker. Vad ska föräldern göra? Kväva ungen? Så länge vi delar utrymme får vi ta vissa grejer, även om hänsynen går åt båda hållen. Men man kan inte ha samma förväntningar på småbarn som på vuxna. Det är liksom en omöjlig ekvation. Åk bil då eller cykla/gå.

Sen visst, det finns en del föräldrar som inte verkar bry sig och som kanske kan vara opassande, men samtidigt vet man inte hur de har det. De kanske inte orkar mer just då. Så länge inte barnet svävar i livsfara finns det inte mycket man kan göra.

Tycker dom värsta hycklarna är föräldrar som älskar sina barn och hatar andras. Inget dom hymlar med heller.
Jag har inga barn, är 33, nästintill alla mina vänner har eller väntar barn. Alla är exakt så, "mina barn andras ungar".

Men det andra du skrev om, ja absolut. Tror det handlar om mognad. Jag pallade inte ungar som tonåring, applicerade på något skumt vis mina känslor jag hade för mina stundtals dryga småsyskon (❤️) på hela gruppen barn. Men i vuxen ålder bryr jag mig inte, men märker att många föräldrar tycker det är jobbigt att sina barn stör andra, den biten borde släppas. Också.

Jag maste inflika har att jag tycker att Sverige, overlag, känns som ett ganska kallt land dar barn ofta ar ovalkomna och ivagen for andra. Jag bor i sydostasien, Cambodia, for att vara exakt och har ar barn inte bara valkomna overallt utan de uppmarksammas, tillats att ta plats och genuint uppskattas och alskas av alla i samhallet. Nar man kommer till ett kafé, en restaurant, i en buss, pa ett tag, flyg etc har med ett litet barn har jag aldrig kannt att vi inte ar valkomna, tvartom. Det fragas om Barnet, det erbjuds hjalp att halla, leka med, mat delas och bade jag och Barnet kanner oss valkomna och avslappnade. Mitt barn tar det for givet att hon ar en del av samhallet har, att hon ar uppskattas. Att hon skulle vara ivagen ar en frammande tanke for henne. Detta gor det nastan komiskt nar vi kommer till kalla Sverige, dar manniskor inte automatiskt ler och leker med henne, dar sura blickar utbyts i offentliga miljoer nar hon "tar for mkt plats". Sist, pa flyget hem till Sverige, precis efter vi kommit till vara platser och var i full gang med att komma till ratta, vander sig en kvinna framfor oss om, ger oss en arg blick och säger pa svengelska att vi for for mkt ovasen och bullrar alldeles for mkt. Min dotter tittar pa mig och undrar varfor tanten ar sa arg. Sa typiskt att vi sitter pa ett plan i cambodia och den enda som klagar ar en svensk person. Jag skrattade bara och sa att hon sakert hade en dalig dag och att min dotter inte skulle bry sig...

Jag har en fråga som inte handlar om detta. Det kan hända att jag blandar ihop dig men någon annan men fråga ifall det var du.

Har du delat en text från någon sida (Facebook?) på Instagram, som tog upp ämnet om lagliga bordeller? Folk som påstår att man skyddar prostituerade genom lagliga bordeller fick alla argument sönderkrossade. Tyckte det var en väldigt intressant läsning och jag skulle gärna vilja ha tillgång till texten. Tack!

@Elin!
Kan kanske hända att ditt barn är hsp! Googla det (hsp + barn) och se om du kan känna igen fler saker! Mer vanligt än vad man kan tro! Men fullt normalt och väldigt älskvärd personlighetstyp <3

Jag hatar inte barn, jag hatar höga ljud. Det gör fysiskt ont i mig, har lite nedsatt hörsel och är så rädd om det som finns kvar. Barn låter ofta mycket, därför gött med barnfria zoner. Men no hate! Har själv två högljudda exemplar. Jobbigt!

Maria

Ja, eller hur! Vissa verkar ju verkligen se rött så fort det är barn inblandade så man undrar liksom hur står det till där..? Känns ju inte helt sunt liksom :P

Jag tror vissa barnfria uttrycker sig så för att de kanske är trötta på och vill ta avstånd från barn-vurmandet i samhället, det kanske känns påtvingat att man ska bry sig om och prioritera barn. Som frivilligt barnfri (framförallt som kvinna) blir man ju ifrågasatt heela tiden från alla håll så jag förstår frustrationen att folk bara inte kan acceptera ens ointresse för barn och föräldraskap. Men det är ju knappast barns fel, det är ju andra vuxna som gnäller på en. Och jag känner att även fast jag inte är intresserad av att skaffa egna barn så bryr jag mig om att barn ska ha det bra - de är ju människor för tusan och dessutom en extra utsatt grupp människor. Att inte bry sig om barns välfärd och välmående ÄR empatistört.

Minns ett blogginlägg som du LD gjorde för ett gäng årsedan. Det handlade om... fy fan vad jag hatar 8 åriga pojkar...

Kommentar på det?

Vem ska städa efter de ”treåringar som river i grejer snabba som blixten medan man försöker städa upp efter sig men tvingas lämna allt”?

Jag tycker inte om barn och är helt för barnfria ställen - av den anledningen att barn inte ska vara överallt. Brukade hänga på ett café där barn inte var välkomna upp till 18 där typ alla hängde för att studera, så jävla skönt! De flesta vuxna på ett café skriker inte - barn gör det därför funkar det inte alltid. Något jag hatar (hatar inte barn, bara ogillar) är föräldrar som låter barnet härja fritt på t.e.x caféer, själv tappat massa disk etc när jag jobbade som servitris pga egotrippade föräldrar som låter barnen springa utan tillsyn. Som tur var blev ingen skadad. Jag kan inte hjälpa att jag inte trivs bland barn, de irriterar mig, tråkar ut mig och tillför inget för just mig, sen finns de några undantag och de älskar jag. Men jag ogillar lätt folk överlag med egenskaper jag inte trivs med o där kvalar nästan alltid barn in, så är det bara. Men jag vet ju vilka caféer osv som är populära för barnfamiljer så då går jag inte dit så är den stora delen löst.
Kan ibland bli lite road över hur upprörda föräldrar kan bli för att man inte ser det fantastiska i ungar.

Barn ÄR ju skitjobbiga (inte alltid förstås). Men de måste ju också få finnas!

Att inte älska barn betyder inte att man inte hatar dom. Du låter så sjukt bitter något som få barnfria är. 😄

Du tycker att det är fel att hata pojkar men rätt att hata män.

Har suttit här och flinat en god stund åt de korkade kommentarer som du valt att svara både bitskt och smart.
Herre jävlar var dumma människor det finns. På riktigt. Där ute på gatorna.

Fast för många kan barn nog upplevas som ett strukturellt förtryck. Ens egna rättigheter och frihet blir satta på undantag och barnens jävla välmående ska prioriteras före allt annat. Du saknar inlevelse och empatisk förmåga om du inte kan se att barn kan upplevas som förtryckare. Om man nu känner och upplever barn på detta sätt, så har man alltså rätt att hata barn menar du?

Hej.
Detta handlar om annat än inlägget men jag känner att jag måste få hjälp så skriver därför här då lady dahmer och många av er är så kloka. Jag har en dotter på 3,5 år. Sen start har hon fått mest könsneutrala kläder. I somras åkte vi dock på semester till Rumänien (där vi egentligen är ifrån) och träffade släkt. De köpte massor med klänningar och rosetter och allt möjligt puttinuttigt och min dotter fick en massa beröm för hur hon såg ut ikläd i dessa. Jag lät det ske för att jag tänkte att de menar väl och att jag gör ju allt annat bra (sminkar mig inte, är sällan brydd om mitt yttre osv.). Nu har det dock varit så att min dotter inte längre vill ha något annat än klänning på sig. Hon gråter tom när vi byter till pyjamas eftersom den har byxa. Hon vill gärna bestämma att håret ska vara på ett visst sätt, strumporna, skorna osv. Jag är skäckslagen eftersom att jag känner att allt annat som är hon inte längre kommer att spela något roll. Att hon är smart, rolig, energisk, nyfiken, karismatisk, social..allt detta viktiga som egentligen är hon är inte längre lika viktig. Hur gör jag för att få henne att sluta med klänningar o utseende hets. Ska jag bara ta allt som är puttinuttigt o byta ut det med neutralt? Vad tycker ni? Förlåt för långt kommentar..

A, den situation du beskriver låter helt oacceptabel för barnen!

Ok, är med på dina resonemang här och kan erkänna att jag vid många tillfällen är en som kan dra en lång (tyst) suck när ett barn skriker på bussen. För mig som har varit utbränd och fortfarande är väldigt ljudkänslig kan barnfria fik vara en räddare i nöden. Jag tror dock att ett mer tolerant samhälle innebär att barn också får finnas i offentliga utrymmen, vilket innebär att jag också inser att mitt behov av exempelvis barnfria fik ligger hos mig själv. Det är svårt för mig att förstå vilka människor som faktiskt hatar barn, det känns ologiskt, men jag förstår genom att kika på ditt kommentarsfält att det finns en del.

Word på exakt allt! Blir alldeles mörkrädd när jag ser att det finns fb grupper för frivilligt barnfria där folk skriver saker som att ”strypa ungjäveln”. Ett litet barn kan inte vara din förtryckare - det är ett barn som inte besitter makt över dig! Fattar helt att den sortens forum behövs för att ventilera frustrationen över att samhället förväntar sig att alla ska vilja ha barn, men att sitta och spy galla över små barn i stängda internetforum påminner om incels.

Är en sån person som generellt har väldigt svårt för barn med få undantag.
Men det är väldigt sällan det på något vis stör mig och om det stör mig är det när föräldrarna låter dom härja runt fritt.
Har arbetat i affär i många år och där råkar man ofta ut för föräldrar som låter ungarna härja runt, ibland med varor som dom förstör.
Det är inte ok, men gnälliga/tjuriga/kinkiga barn som föräldrarna har uppsyn över bekommer mig inte alls.

Själv har jag hund och självklart visar jag normal hänsyn till omgivningen men utplånar inte varken mig själv eller hunden till förmån för dom som inte gillar hundar och anser inte heller det vara något som föräldrar ska behöva göra.

Alltså, inget är svart eller vitt. Barn är inte små vuxna och det är föräldrarnas ansvar att uppfostra sina barn. I uppfostran ingår att lära sig hur samhället fungerar och hur en bör (och förväntas) bete sig i olika situationer. Och det är svårt att lära sig något utan att prova, träna och också misslyckas ibland. Alltså måste barn få finnas, synas och höras i offentliga miljöer. Och när vi ser/hör barn som vi upplever ha ett olämpligt beteende så ska vi komma ihåg att vi inte vet någonting om vad som har hänt innan eller vad som kommer att hända efteråt. Det vi ser kan vara ett nytt, beteende, ett återkommande beteende, ett oväntat beteende osv. Och det är sällan vi ser samma barn bete sig på samma sätt i samma omgivning två gånger. Jag tycker därför att vi ska vara väldigt försiktiga med att döma såväl barn som vuxna.

Och när det gäller hat förstår jag inte behovet av att använda just det ordet. Ok att alla inte gillar barn och att barn kanske inte ”passar” i alla miljöer, men finns det verkligen människor som på riktigt hatar barn??

Har sett en del restauranger som har 7årsgräns, jätteskönt tycker jag. Borde fler anamma. Ser inget fel i det när det finns ett så stort utbud restauranger där småbarn är välkomna. Mvh ej barnlös

Nina M

Du förklarade även mina tankar, exakt så!

Tror dessa uttryck enbart uppstår för att barn-normen är så sjukt stark att kvinnor som inte vill ha några barn ständigt ifrågasätts med just frasen "hatar du barn?!"

Det är ingen som säger så som faktiskt hatar barn.

Helt rätt. Håller med dig. Det irriterar mig när andra störs sig på eller hatar barn. Hur är de funtade?

Helt rätt. Håller med dig. Det irriterar mig när andra störs sig på eller hatar barn. Hur är de funtade?