Nu har jag aldrig bantat och när jag funderar på att ta tag i min kost brukar det handla om att börja äta frukost. Men borde man inte dra öronen åt sig när det kommer till företag som ViktVäktarna? Deras affärsidé måste ju bygga på att den inte funkar som viktnedgång. Då skulle de ju inte ha några kunder kvar.

Tycker synd om alla människor som mår dåligt över sin redan smala kropp och hetsbantar och cleansar och allt trams de sysslar med. De mår liksom inte bättre av det men ändå gör de om det om och om igen. Jag är så glad att jag inte är sån! Jag är överviktig, äter det jag vill men också sånt jag mår bra av. Bantar aldrig men tränar 2-4 gånger i veckan och älskar det. Gick ner lite grann av träningen men sen stannade det upp och det gör mig ingenting! Jag mår så jävla bra. Fan vad gott det ska bli med en öl i helgen med min väninna - kanske äter lite friterat till...:D

@LD. Det är ju det som är grejen. Jag är hungrig så jag mår illa så orkar inte både äta själv och få i barnen frukost. Dvs det är bara råpuckat att inte äta! De perioder jag lyckas med frukostätande är jag en lyckligare människa.

Min mamma har "bantat" så länge jag minns och jag skulle våga påstå att jag och mina syskon (två systrar och en bror) har blivit skadade av det. Mor är fullständigt viktfixerad och varje gång man träffar henne så scannar hon av ens vikt med blicken. Det är hemskt. Jag klär mig ganska bylsigt varje gång jag ska träffa henne om jag känner mig "lite svullen" och i tighta kläder om jag känner mig smal. Ja, du ser. Mina syskon känner samma sak. Att vara överviktigt är i hennes värld likställt vid att man är deprimerad och mår vääääääääldigt dåligt. Hon har alltid lagat egen mat till sig själv och vanlig (makaroner och köttbullar, potatis och fiskpinnar osv) mat till oss. Jag tar aldrig det fikabröd hon bjuder på bara för att provocera. Säger att jag inte gillar eller är sugen. För hon kan ju själv aldrig låta bli. Jag skulle tro att hon är ätstörd. Hennes systrar är precis likadana vad gäller vikt och mat.

Jag har ett barn om mina systrar har två barn var. Numera påpekar vår mamma även deras vikt och eventuella risk för viktuppgång. Det är hemskt att se hennes granskande blick! Det är som att hon inte ens förstår varför vi påpekar att hon inte får nämna vikt, eller intag av mat/fikabröd inför dem.

Så NEJ till all reklam om bantning!

Har vuxit upp med att vuxna kommenterade min vikt. De kommenterade även andras vikt, och alltid skulle det tisslas och tasslas och skämtas om någon de kände lagt på sig några kilon. Och det pratades dieter. Mina föräldrar var smala så de riktade energin mot mig. Trots att jag som barn som mest var lite smårund, och knappt det. Minns att jag var nöjd efter att jag haft magsjuka några dagar och såklart gått ner i vikt och tänkte att jag kunde vänta någon dag till med att börja äta ordentligt igen så skulle jag kanske gå ner nåt kilo till, och om jag sedan åt mindre så skulle viktnedgången kanske fortsätta... Då var jag nog 11-12 år.

Jag är numera tjock på riktigt så mina föräldrars försök att på olika sätt banta mig gick ju åt helvete. Jag är tjock och jag pratar ALDRIG vikt med mina barn. Mina barn som går i mellanstadiet vet inte vad de väger. Vi skulle köpa slalomskidor som skulle ställas in efter vikt och då kom bägge två och frågade "mamma - hur mycket väger jag egentligen?", och jag kunde utifrån vad de vägde hos skolsköterskan senast gissa ungefärlig vikt. Jag däremot visste EXAKT vad jag vägde när jag var i 10-årsåldern.

Det är svårt att växa upp med en ätstörd mamma. Glömmer aldrig när min mamma kom hem med light-cola till mig och vanlig cola till mina syskon till ”fredagsmyset”.
Jag fattade inte varför jag inte fick ”röd” cola - utan var hänvisad till den med grå etikett.
”Du har ärvt mina fet-gener. Akta dig” var svaret jag fick. Jag var tio år.

För att ge en bild av omfattningen av denna vikthysteri:
https://metro.co.uk/2018/06/14/perfect-body-looks-like-according-men-women-7630339/

Kort sammanfattning för de som inte orkar läsa:
Undersökning gjord på kvinnor och män som har "average" vikt och BMI i storbrittanien. Folk i storbrittanien är i snitt lite tyngre än svenskar, men jag tror inte det skulle se så mycket annorlunda ut här.
91% av de tillfrågade "average" kvinnorna och 67% av de "average" männen vill gå ner i vikt.
65% av kvinnorna med ett BMI på 21.3 (då är man SMAL. Är man 170 cm så motsvarar detta BMI ca 61 kg) vill gå ner i vikt.
Alltså, över hälften av de SMALA kvinnorna vill gå ner i vikt och fler än 9 av 10 av de genomsnittliga kvinnorna vill gå ner i vikt.
Smaka på den ni!
Istället för att gnälla på ett fåtal kroppsaktivister för att de "sprider ett osunt ideal" så kan man ju tänka lite på att 65% av kvinnor som redan är smala vill bli ännu smalare.

@ellen
Jag hade ALDRIG tillåtit min mamma att kommentera mina ungars vikt. Säg åt henne eller sluta träffa henne om hon vägrar sluta. Du kan inte utsätta dina barn för det!

Tyvärr växt upp med en mamma som har nån form av "ortorexi" och vältränade styvpappor och det var inte kul. På lördagarna delade vi tre på en halv chipspåse och det var allt man fick äta, helst skulle man spara det till veckan därefter. Någon sås till maten fick man inte (potatisgratäng gjord på vatten t.ex. Inte gott...) och jag fick ofta kommentarer av styvfädrar som sa typ "Inga killar tycker om tjocka tjejer" när jag var 12 år och åt en hamburgare.
Och sen att det pratades illa om alla som var tjocka, att de var "äckliga", "vidriga" osv. Man blir ju helt knäpp i huvudet av sånt, men jag är ändå glad över att jag har noll självdisciplin (iaf när det gäller mat/bantning) och aldrig har orkat banta. Orkar inte bry mig om en jävla siffra på vågen. Bryr mig mer om min mentala hälsa, för den har i princip aldrig varit bra förrän nu. Mår hellre bra i knoppen och är tjock än är smal och mår skit.

Min mamma har bantat nästan hela mitt liv. Det började efter hon fött mina syskon, hon gick fram och tillbaka till viktväktarna flera gånger i många år, samtidigt som jag vet NU (visste inte det då) att hon mådde dåligt psykiskt. Efter VV var det dags för Itrim. Det gick bättre på så sätt att hon gick ner massa i vikt, efter typ två år med det gjorde hon en gastric bypass, och gick ner ytterligare i vikt. Ungefär i samma veva där började jag bli överviktig, och nu är jag ju tjock, och när jag är hemma så skäms jag och drar in magen och försöker gömma den genom att dra upp byxorna högt. För även om hon aldrig sagt att jag borde gå ner i vikt, så känns det ju gör mig som att hon vill det, för om hennes kropp inte dög så varför skulle min göra det? Hon har kommenterat någon gång när vi pratat om något (oklart vad) att "nu är du ju tjock/gått upp i vikt" och tack och lov så har jag bara svarat "Ja, det är jag" och inte just precis då skämts över det, för enda anledningen till att jag inte får panik är tack vare dig och andra kroppsaktivister. Men det är en daglig kamp med att vara okej med sin kropp, och i nästa stund hata den, och pendla mellan det varje dag, flera gånger om dagen.

Och Annie, jag har tänkt precis likadant vid varje kräksjuka jag haft! "Nu går jag ju ner i vikt iaf..." och sedan i några dagar efter det ätit pyttesmå portioner för att försöka hålla den vikten, men det har aldrig hållit i längden eftersom jag ju blev hungrig. Så jävla sjukt att en tänkte så redan som barn.

Här är en ganska intressant artikel om en by i Japan. https://fof.se/tidning/2013/3/artikel/hundraaringarnas-fyra-hemligheter

Min mamma har aldrig bantat och aldrig uppmanat mig och min syster till det, vi hade ingen våg hemma heller. Jag är så tacksam för det när man lyssnar till vänners historier. jag tror att det verkligen är tack vare henne jag lyckats ha en hyfsat sund relation till min kropp genom åren. Att gå upp och ner hit och dit är inget som är laddat, Utan mer "jaha nu passar inte jeansen, jag tar ett par andra". Sen fick jag med mig en massa andra saker istället men det spår jag till ett annat forum. Är trött på det ätstörda samhället, vi har för mycket pengar att lägga på mat..

Fast viktväktarna ser jag inte som bantning. Utan att byta livsstil. Äta men mer nyttigt och bra mat. Tror det är därför många gillar dom. Inte svälta utan äta som jag gjorde hemma när mamma lagade husmanskost. Och röra på sig i den form man gillar. Trevlig helg.

Förutom reklamintäkterna tror jag M gått med i VW för att ”lära sig” äta mer grönt. Tror i stort sett han levt på snabbmat och inga grönsaker eller frukt flera år. Kanske mår han helt enkelt inte så bra?
Vet att han skrev nån gång att han tränar hårt för att kunna äta ”skräp” (märkligt).
Så har jag fattat det när jag läst hans inlägg.
Han skulle såklart kunna äta mer grönsaker utan att gå med i VW, men jag fattade det att orsaken var att den, inte viktnedgång.