SOM jag hatar tjocka, speciellt när jag var smal själv. Började bli överviktig när jag var 22-23, nu är jag 30. Först idag har jag nästan kommit över mina fördomar men visst finns dom där än. Så sorgligt och något jag jobbar stenhårt på.

"Visst kan det finnas ett värde i, för vissa som är överviktiga, att tappa några kilon för hälsans skull men inte på vilket sätt som helst." Nä exakt, det är väl det som är grejen. Jag fixar ex inte att väga hur mycket som helst och då måste jag dra ner på maten, men utan att späka mig. Hade jag späkt mig genom att ex gå på någon pulverdiet då hade det varat max en halv dag. Oavsett ska omgivningen ge f-n i andra människors kroppar, för det är som du säger, knappast ett månande om någons hälsa. Inte ens nära och kära bryr sig, i många fall, om det när det kommer till övervikt.

I övrigt är det inte konstigt att tjocka också bär på så mycket tjockförakt, som i självförakt. Det är något jag själv brottas med allt för ofta och kanske inte så konstigt, då jag ändå sedan puberteten fått höra kommentarer om min kropps utseende. Såväl negativa (för rund) som positiva (söt, duktig som gått ner i vikt e t c).

När räknas man som tjock? När samhället anser det eller en själv?

Fick barn för 6 månader sedan och väger 69 kilo till mina 1.67 och har dallriga lår och mage, ganska platt men tar jag på mig strl 38 blir det stora lövehandles så kör strl 40 men magen syns ändå lite.
På gymmet sa en kvinna att en vuxen kvinna inte bör väga mer än 62 kilo pch det har jag aldrig vägt.

När anses Amir tjock? Också en tanke jag har.

Men att hata vikt, det är lika illa som att hata alla män. Jag har en nära anhörig som har gått med 25 kg, och som nu håller vikten pga ändrade mat- och motionsvanor. Jag har försökt att stötta, ombedd, annars skulle jag aldrig ha sagt ett ord. Positiva effekter: Lägre och stabilt blodsocker (socker i blodet?) och blodtryck. Ingen smärta i leder, främst knän, lättare att röra sig. Det är indikationer som enbart kan härröras till viktnedgången, ett medicinskt och fysiskt samband. Så långt hälsan och välmåendet. Han eller hon mår bättre med sig själv, självskattat mående. Jag skulle själv aldrig, aldrig, kommentera någons vikt eftersom jag har personlig erfarenhet av att det kan vara förödande och sätta sig hela livet ut. Visst har jag sagt att nya kläder sitter bra, att det är roligt att vi kan gymma tillsammans, bara i positiva ordalag. Men det är en modern myt att alla kan äta allting utan att gå upp i vikt, utan hälsorisker. Det finns de som måste tänka på vad de stoppar i sig för att inte gå upp i vikt, det är bara att lyssna på och känna sin egen genetik. Alla smala/underviktiga är inte anorektiker lika litet som alla överviktiga har ätstörningar. Jag anses ibland som en freak som inte äter sötsaker eller efterrätter. Du som är smal kan väl "unna" dig en tårtbit, jag unnar mig hellre andra saker som jag tycker om.

Varför hata andra människor? Jag har aldrig synpunkter på folks vikt eller deras kön. Att hata tjocka är lika dumt som att hata män.

Human
Det är ju ingen som sagt att man inte ”får” gå ner i vikt och må bra av det. Och ingen tvingar en att äta sötsaker om man inte vill det heller. Det är ju bara det att det väldigt sällan handlar enbart om måendet, utan nästan alltid finns det en rädsla för att bli tjock.
Dom flesta påstår ju att dom bantar/hårdtränar för att må bättre och inte aaaalls för utseendets skull men jag skulle vilja påstå att det är bullshit i 9 fall av 10. Finns ju en anledning till att många ger upp när dom inte ser några resultat på vågen.

Tror det är svårt att inte hamna där (just Amir är väl Amir), de personerna matas med budskapen dagligen. "Du ser fräsch/pigg/snygg ut". Ingen som frågar "hur mår du egentligen". Uppfattas som missunnsamhet om man inte applåderar en viktnedgång, eller uppmuntrar när folk "livsstilsförändrar". Är som att inte vara glad om någon "vinner på lotto".

Såg att det var någon kommentar tidigare om att ingen längre pratar om bantning förutom du; nej det var ingen som reagerade över "bantning" på 90-talet. Det var ett lika naturligt inslag som "hälsa" är nu. Då hette det att man "höll igen" och det var helt socialt accepterat. Man gjorde "kurer" av olika slag. Nu är det "antiinflammatorisk mat", "nötsmör", "tarmflora". Kan tycka att 90-talsvarianten var mer ärlig. Du pratade om det här med att vi alla vill vara sådana "goda, goda människor" i er podd, det känns som en del av det. Vi vill alla vara en person med en grön smoothie/nötsmör i nypan utförandes löpintervaller och yoga just nu och pratar mycket om det. Och hälsa ÄR ju bra! Riktigt bra. Men inte i kombination med olika manifestationer av smalhetsideal.

"Fan, det finns inget värre än nysmala tjocka som ska upplysa alla andra tjocka om hur de bäst ska göra. "

JAAAAAAAA, jag har en släkting som har gått ner "massor" i vikt och helvete vad det ska predikas. Jag blir helt lamslagen. Hon har nämligen gått ner med Viktväktarna och jag har HATAR allt som har med att räkna eller äta fettsnålt att göra. Fett är BRA och HÄLSOSAMT men fan vad hon tjatar. Tjatar. Tjatar. Jag förespråkar nämligen LCHF. Hon är så övertygad om att fett är dåligt, kallar LCHF för "onaturligt" samtidigt som hon äter massa sötningsmedel. Snacka om naturligt, vad är naturligt med sötningsmedel??? Sen vem orkar äta var tredje timme? Fasta is the shit!

Personligen är jag så trött på det här tjatet om hälsa. Kan inte bantning få vara något som högklackade skor eller tatueringar eller vadsomhelst; nåt onödigt och mer eller mindre plågsamt som man gör för att få det utseende man gillar? Jag minns när Gynning öppet bloggade om att hon t ex skippade lunchen för att hålla sig smal, jag tar tusen gånger hellre det än så som hon håller på nu med "hälsopepp" när hon lider av ångest och är uppenbart ätstörd (vilket hon varit öppen med tidigare så det är inget påhopp eller ens en diss från min sida) och det centrala i hennes liv näst efter barnen verkar vara att inte bli tjock.


Och om vi nu verkligen ska prata om hälsa så tror jag att stress och oro är en stor bov för folkhälsan. Jag tror att om du ska på en middag och oroar dig på förhand för vad som ska serveras och sen får ångest när du äter den goda maten, och sen vaknar dagen efter med känslan att du måste kompensera eftersom du var på middag igår, så har det sitt pris i längden även om du åt helt ok grejer vid middagen och varken för mycket eller för lite.

Men då är vi ju tillbaka till det du så ofta skriver - allt är okej förutom att vara tjock. Ätstörd, ångest, rädsla, oro - allt. Smal = villkorslösa applåder.

"Har du också stött på tipset att vi skall behålla våra skinnyjeans som någon slags målbild? GE BORT SKITEN!! Varför ska man ha massa ångestframkallande prylar omkring sig? Blir så trött på alla förtryckande smaltips..." Taget från LCHFingenjörens blogg.

Jag är lite förundrad över en sak. Jag är fet, väger 50 kilo mer än jag borde så jag är verkligen fet.

Om jag ska gå ner i vikt så innebär ju det att jag måste kapa vissa livsmedel helt eller till största del för att det ska funka. Men när jag gör detta så är jag verkligen skittråkig och borde inte sluta med sånt. Men äter jag normalt så är folk oroliga för mig för att jag är så tjock.

Om jag tränar mycket så blir folk oroliga och tycker att jag ska tagga ner (tycker viss form av träning är kul och gör det därför) men om jag inte tränar så rör jag mig för lite.

Är jag fet som jag är nu så blir folk oroliga för att jag ska dö på studs och går jag ner så får jag inte gå ner för mycket för då tror de att man dragit på sig nån ätstörning.

Kan någon förklara för mig vad det är för fel på folk och varför de aldrig blir nöjda?

Alla har en åsikt om ens vikt oavsett vad man göra. Jag har slutat att berätta vad mina intentioner är för något. Jag ser liksom inte riktigt poängen med att alla ska komma och ha en åsikt. För folk har åsikter, jäklar vilka åsikter de har...

Kan någon klok hjälpa mig med en liten fråga? Skulle vara jättesnällt.
Har en ny kollega som pratar lite knepigt om mat. Hon säger saker som "det är så farligt när de står här" om det finns kakor i personalrummet. Hon pratar alltid om att "hålla igen" och att hon "kompenserar lunchen med en promenad". Hur gör man det tydligt att man inte vill prata om sådant, utan att vara otrevlig? Jag vill ju inte att hon känner sig dum eller ovälkommen, men vill inte heller uppmuntra sånt prat. Hon är mycket äldre än mig också, så det känns lite avigt att "sätta henne på plats".

Ja, jag är konflikträdd och är en känslig typ.

När får en överviktig person gå ner i vikt utan att det blir tjat om att man gör det för smal normen? Frågar då jag är överviktig och behöver gå ner.

Menar du att alla män förtrycker? Verkligen?

*hatade skulle det stå på min kommentar!

Jag har en kollega som gjort en sån gastricoperation (?ifall det heter så). Jag visste om det förrän nyligen däremot har jag tänkt på att hon skämtar konstant. Precis om allting. Och så när jag förstod att hon varit jättetjock var det som att pusselbiten föll på plats. Hennes ständiga behov över att vara rolig kommer troligen från när hon var jättetjock. Tjocka som "måste" vara roliga för att få ett värde. Vissa kan säga att jag genaraliserar och sjävklart förstår jag att det inte gäller alla tjocka. Men har vid fler tillfällen träffat smala (en annan som också utfört en sån operation) som varit tjocka och skämtar konstant. Det kan inte vara en tillfällighet.

en kommentar inte relaterad till artikeln, men vet inte vart jag ska skriva den. och ville skriva till dig.
Jag är en tjej i 20+ åldern nu är jag gravid i 8e månaden och mannen jag älskade mer än allting har bara ljugit för mig jag har valt att tro på hans lögner eller kanske kolla åt ett annat håll (till exempel att han bara sökte vänner på dejtingsidor -> jag är ju dum i huvudet som inte inser att man kan söka vänner så enligt honom) under dessa 8 månader har han aldrig slagit mig men han har psykiskt fått mig att gråta nästan varenda dag, jag är INTE oskyldig men varför stannar jag när inget är rätt? jag satte äntligen ner foten och lämnade har ju inga vänner men jag lämnade, och nu vill jag inget annat än att han ska komma tillbaks. Jag är väldigt isolerad, jag vill vara stark och klara mig utan någon. 24 timmar på dygnet är en lång tid utan NÅGON. jag vill bli en bra mamma ändå.
Jag ser upp till dig och därav kommentera jag du behöver inte svara!

Till Mia här ovanför:

Jag tror inte det har med vikten i sig att göra eller jo, på sätt och vis. Jag vet tjocka som "trots" sin ickenormativa kropp inte verkar begränsa sig eller se ner på sig själva. Dock finns det personer som p.g.a. övervikt eller något annat "ickenormativt" (alltså inte bara övervikt) gör sig roliga. Jag är en sådan person. Jag har ofta gjort mig till en pajas eller konstant skämtat för att dra fokus ifrån (vad jag tror är folks problem) min vikt. Trots övervikt förstår jag att folk inte riktigt reagerar på min övervikt längre utan att jag bara hade otur i grundskolan med mobbning. För jag har aldrig blivit utfryst sedan dess men jag utvecklade ett skämtsam personlighet som ett resultat. Istället för att slippa vara seriös och djup (för mig blottad) så skämtar jag och driver. Inte konstant eller vid olämpliga tillfällen, men ändå för det mesta. Jag tror personer som konstant skämtar (som jag) gör det för att de vill undvika behöva vara seriösa, inte nödvändigtvis för att få ett "värde", för jag kan inte påstå att jag kände mig så mycket mer värdefull när jag får folk att skratta. Däremot blir jag avslappnad när folk skrattar (med mig).

@Jag hatar alla:

Håller med LD om reflektion över varför. Men parallellt - om du önskar ökad rörlighet, smidighet, mindre tyngd att bära, avlastning för lederna samt en riskfaktor mindre för ohälsa så kör! Upplever du att du behöver gå ner så kan du absolut lyckas med det OCH behålla en för dig bra vikt. Och nej, det är inte bantning/späkning att hitta en bra nivå.
Det går att fundera över ett kroppsstört samhälle OCH leva gott utan de kilon just du upplever som extra.

Tycker man borde lägga fokus på träning/motion istället för kost när det gäller det flummiga begreppet "hälsa". Träning mår ju alla bra av.
Nej, det innebär inte nödvändigtvis viktnedgång. Men bättre mår man, friskare blir man, sover bättre etc.

Vet inte vad som skulle vara hälsosamt med att svälta sig själv.

@S bibehåler både låg- och överviktiga sin vikt bara för utseendets skull?

Svar till Someone.

Har du någon familj/släkt som kan stötta dig?

Om du vill komma i kontakt med någon och bara prata så finns jag! Har själv ett barn på 2 år. Har tidigare varit i destruktiva förhållanden med män. Är inte det idag. Utan i en bra o sund relation. Men vill du bara ha någon att skriva med, så får du gärna höra av dig till mig! Ta hand om dig o bebis ❤

[email protected]

Till A:

"Fick barn för 6 månader sedan och väger 69 kilo till mina 1.67 och har dallriga lår och mage, ganska platt men tar jag på mig strl 38 blir det stora lövehandles så kör strl 40 men magen syns ändå lite."

Att alla ska väga lika mycket går inte ihop. Det hänger ihop med längd, kroppsbyggnad, muskelmassa, allt möjligt. Jag fick höra av en PT att jag borde väga 50 kg ca. Jag är 164 cm. Jag slutade hos honom.
Du fick barn för 6 månader sedan, kroppens återhämtning efter ett graviditet och förlossning är minst 1 år. Stressa inte. Jag vägde ca. 70 kg 3 år efter min förlossning och ärligt talat jag orkade inte bry mig, jag kände mig fin och njöt av stunderna med mina underbara små barn

Man kan ju fundera på följande: Om folk kunde välja mellan följade två saker

a) vara fet hela livet , men med en garanti för ett långt liv (90+) och garanti för att man inte blev allvarligt sjuk
b) att vara smal hela livet, men ingen garanti för att vara frisk eller leva länge

Hur många skulle välja alternativ A? Inte många, gissar jag.

OT men jag hade gärna läst ett inlägg om hur överviktiga behandlas i vården. Hade varit intressant att även höra dina läsares berättelser. Jag har inte varit överviktig jättelänge men skillnaden i hur jag behandlas nu som överviktig av vården ocj hur jag behandlades innan som normalviktig är häpnadsväckande. Har haft yrsel och illamående ett tag och gick till läkaren. Allt hon pratade om var min övervikt. Hon tog alla upptänkliga prover och alla mina värden var perfekta, från blodfetter till blodtryck till socker men trots det ville hon bara fortsätta prata om vikten trots att den uppenbarligen inte har med mina problem
Att göra. Var sedan hos gynekologen och även hon började, mitt under pågående gynundersökning(!!), prata om min vikt tills jag fick avbryta henne ocj fråga vad det hade med undersökningen att göra. Är svenska läkarkåren så vansinnigt rädda för fett och dåligt pålästa eller är deras oro befogad?

Du är den som på allvar fått mig att syna mitt eger tjockishat (är smal så har aldrig upplevt det du beskriver). Tack i alla fall för att du outtröttligt lyfter det här. Det behövs.

Hade en kollega som var tjock. Fick alltid ont i magen över hur mycket han kämpade med att bedyra hur mycket han älskade broccoli. Typ ”kolla vad nyttig och hälsosam jag är”. Så sorgligt att känna så.

Det här med att bantning förstör metabolismen. Har du några lästips gällande det? Jag har försökt sätta mig in lite grann i forskningsläget men bilden som växt fram hittills är att metabolismen inte blir förstörd, inte ens i extremfall som hos anorektiker. Du har uppenbarligen läst annat, och om du orkar så får du gärna berätta var jag kan hitta den informationen.

Bantning funkar inte, man går upp allt inom 5 år, så långt är jag med. Men -varför- vill kroppen tillbaka till den ursprungliga vikten?

Till ”Someone”:

Vad starkt av dig att bryta med killen som behandlat dig så illa! Har du -någon- vän eller familjemedlem du kan vända dig till för stöd? Annars tycker jag att du ska prata med barnmorska och psykolog på MVC och berätta om din situation! Som förstagångsförälder får man också alltid gå med i en föräldragrupp - där kan du träffa andra nyblivna mammor som du kan umgås med och kanske utveckla vänskap med på sikt. Men det låter ju verkligen som om du har det bättre utan idioten till man, även om jag fattar att det känns ensamt och läskigt att vara gravid utan partner. Du kommer klara det galant! Kan din mamma/syster/kompis vara med på förlossningen? Annars finns doulas man kan söka upp på nätet - erfarna fina kvinnor som kan vara med som stöd! Lycka till - jag hejar på dig! Kram Stina

Jag har några fb vänner som skriver i mellanåt nu har jag gått ned 5 kg på två veckor....15 kg på 6 månader etc. Det är samma människor år ut och år in med jämna mellanrum. Jag har tröttnat på att hejja på och vikt stötta för det känns som ett sjukt beteende på något sätt att hålla på så i åratal. Jag accepterar dem som dom är och jag vill inte att vänskapen ska hänga på om någon går ned eller upp i vikt.

Om ni vill studera tjockishat så är ett hett tips Jenna Jamesons instagram. Hon är en fd porrstjärna som gick upp i vikt i samband med sin graviditet.

Man får se ut precis som man vill. Människor som hela tiden ska säga till andra är antingen omtänksamma eller elaka - beroende på hur de säger/skriver. Det finns ju inget ämne som är så laddat som vikt o mat. Min chef var överviktig under många år men sen kom ledbesvär och värk och hon har ätit mer hälsosamt och är idag mer i sin normalvikt samt väldigt glad för hon mår bättre och har mindre ont. Detta är ju härligt, men om man inte är redo eller kan ändra sin livsstil så är det bara så och inget som någon ska gnälla över. Mer kärlek i världen <3

@ Emelie Nej det gör man inte om man bibehåller det nya mattänket. Självklart går man upp om man börjar äta tårta och annat igen. Det är ju naturligt, men men det måste man inte göra, det är upp till var och en. Därför går inte alla upp i vikt. Det handlar inte om svält utan vad kroppen behöver, ingen kan säga att kroppen behöver sötebröd, godis eller chips.

@ LD Ämnesomsättningen är naturligtvis en faktor. Men man blir inte överviktig utan att ha ätit sig till ett kaloriöverskott. Intag vs uttag av energi.

Alltså har du lust att ange källa på svaret till 'Human' här ovan? Det skulle ju besvara även 'Sofie' och 'Emelie's frågor.

Du är väldigt selektiv när det kommer till vilka frågor du svarar på, och jag förstår inte varför du skall vara så mystisk i dina svar? Sitter man på fakta är det allra bästa att slänga fram den, innan den efterfrågas. Speciellt om den efterfrågas.

Om man nu verkligen vill att folk ska förstå.

Jag gick upp i vikt av att jag åt extremt mycket dålig mat. Det var såklart ett symptom på andra saker, min ångest bl.a. 20-40 kgs övervikt, beroende på hur man räknar.

Jag gick ner i vikt av att sluta trycka i mig en ben & Jerrys-och oftast massa annat- i princip varje kväll. Jag gick ner i vikt av att sluta äta efter jag var mätt och genom att dämpa min ångest med annat än mat. I övrigt ändrade jag ingenting, förutom att jag började gå till och från jobbet för det mesta. Nu ligger jag på en normalvikt, kanske en liten övervikt. Mår superbra och har inga ambitioner att gå ner mer.

Jag säger inte att alla kan göra det här bara för att jag kunde. Det är ruskigt svårt att lägga om vanor så här när de dåliga vanorna är symptom på något annat. Men att säga att det inte går att gå ner OM man klarar att göra det jag gjorde; är en lögn.
SJÄKVKLART svarar kroppen med att tappa i vikt om man gör det, sen hur mycket är ju en fråga. Vet inte om du menar att "svälta" är nödvändigt för att gå ner pga att du utgår ifrån att målet är en size 0? Newsflash: Alla har inte det skeva tänket om kropp, utseende och hälsa. Jag väger 75 kg till mina 168 cm och är nöjd med det. Knäna tar mindre stryk, jag orkar mer och jag mår bättre med det utseende jag har nu. Det är gott så

"sofie
Det här med att bantning förstör metabolismen. Har du några lästips gällande det? Jag har försökt sätta mig in lite grann i forskningsläget men bilden som växt fram hittills är att metabolismen inte blir förstörd, inte ens i extremfall som hos anorektiker. Du har uppenbarligen läst annat, och om du orkar så får du gärna berätta var jag kan hitta den informationen."

Här är tex en artikel skriven om en studie gjord på deltagare i Biggest Loser, d.v.s. verkligen extremfall. Väldigt intressant!
https://www.nytimes.com/2016/05/02/health/biggest-loser-weight-loss.html

@ LD Det beror helt på vad man menar med att börja äta normalt igen. Är det som man åt när man blev överviktig? Då är det klart att man snabbt är uppe i den vikten igen. Om man däremot inte börjar äta skit igen, utan bra mat, så har man förmodligen ändrat sitt matbeteende. Det kan inte vara annat än positivt, som jag ser det i alla fall.

@Human... *varning för rant*

Är exakt den inställningen som du förmedlar i din kommentar som inlägget vill nyansera?

Nidbilden om att det handlar om "för mycket tårta", alltså frosseri som dödssynd, det framställer tjocka kroppar som tillhörande lata och dumma personer (som underförstått får skylla sig själva för sitt tillstånd). De som är överviktiga har i regel testat alla metoder i boken och det fungerar. Ett tag. Sen kryper vikten över tid tillbaka, TROTS den nya hälsosamma livsstilen. Är inte rimligt att avkräva att en fd tjock långsiktigt ska "klara av" att leva på 2-3 shakes om dagen. Antingen så har man turen från början att kroppen långsiktigt håller sig normviktig på 90% vanlig/nyttig mat och 10% onyttigt, eller så har man det inte. Privilegierna eller hatet som följer är inte ett resultat av "god karaktär" vs "dålig karaktär". Finns såklart undantag, men såhär funkar det rent krasst biologiskt för den absoluta majoriteten av tjocka kroppar. Den enstaka individen som lyckades besegra metabolismen och numera har det som halvtidsjobb och en ny ätstörning på köpet är undantaget som bekräftar regeln. Den personen jobbar garanterat betydligt hårdare för att behålla sin nya smalhet än "naturligt" smala, även om de inte själva väljer att framställa det så. Det var det inlägget handlade om, en krass observation av hur "nysmala" ofta för sig.

Hetsätning som ätstörning kan en ha oavsett kroppsform, om vi pratar om att hetsäta tårta själv? Att äta dessert i samband med festligheter tillhör dock ett normalt liv. Hur normalt är det tex med en mamma som aldrig någonsin äter födelsedagstårta när barnen fyller år? Eller problematiserar den där tårtbiten en halv evighet och kopplar ihop den med "kompensera med träning"? Vad skapar det för andra problem?

För att dra en anekdot: Växte själv upp med en mamma som ständigt bantade, och somehow fortfarande väger cirka 10-15 kilo för mycket. Hon hade lika gärna kunnat embracea sin kropp och skippat problematiserandet av mat och träning helt och hållet. Hade gett samma resultat. Har inte lett henne någon annanstans än ruta 1, och då pratar vi 30+ år av mer eller mindre konstant bantande. Hon är smal i perioder men det är små undantag om man tittar på det stora hela. Viktnedgång är något som kroppen tolkar som svår matbrist typ krigstid. Den vill då lagra. Tror att varaktig viktnedgång handlar om att hitta en balans, alltså snarare steg 1 - bli fri från ångest kring mat (orsakad av tjockhat mm), och äta mer, och därmed också få mer ork att vara aktiv. Vet många överviktiga som äter absolut ingenting i praktiken. Typ alla måltider med barnen men skippar allt däremellan. Är svårt att lära sig att äta mer för tjocka för de är helt hjärntvättade till att INTE äta av resten av samhället. Finns en rädsla att bli större, de vill inte ens testa. Är helt ofarligt med sund vanlig mat för tjocka, man blir piggare och då måste energin också ut, man gör av med mer. Som vilken ekonomi som helst. Har läst X kommentarer bara på den här bloggen om självsvält hos tjocka, tror det är ett större problem än den mytomspunna tårtan ärligt talat. Skulle jag ha en tjock kompis skulle jag försöka introducera ordentliga mål mat, ofta saknas det för det finns en liten bantningsplan i bakhuvudet. Släpp det liksom. Ät som smala så du har ork att leva det liv du vill leva, alltså när det handlar om att GÖRA saker. Är trots allt därför vi äter från första början. För att få ork och energi till resten av livet. Promenaderna osv kommer naturligt. Många tjocka opererar på ett alldeles för litet inflöde som gör att kroppen strejkar, stänger ner all aktivitet till ett minimum och satsar på att lagra varenda inkommande kalori. Går till läkaren för något annat - får "det professionella rådet" att äta mindre - är inte konstigt att en tjock kropp hamnar i det. Är en hjärntvätt. Behövs sunda motpoler som LD som nyanserar bilden.

Att LD lägger upp "kladdkaka till frukost" är ju bara kul i och med att tjocka kroppar förvänta

Fortsättning...

... i och med att tjocka kroppar förväntas förstå att de inte har samma rätt att äta tårta utan skam in public. Är för synliggöra den rådande strukturen, och det funkar. Är ett mindfuck för de flesta att se kroppsaktivister äta onyttigt utan skam.

Här är en extremt basic debattartikel i ämnet från Läkartidningen (finns mycket mer att läsa för den verkligt intresserade om hur det funkar på cellnivå):

http://lakartidningen.se/Opinion/Debatt/2016/08/Darfor-ar-det-sa-svart-att-ga-ner-i-vikt/

Jag håller inte med dig faktiskt, LD.

Du skriver:
"Börjar man äta normalt igen efter att ha ätit kaloriunderskott så börjar kroppen lagra."

Vad betyder "äta normalt igen"? Självklart kan du inte äta likadant som du gjorde innan du gick ner i vikt. Det är väl det som är poängen.

Om du går ner i vikt genom att äta "onormalt" (säkert olika för olika personer) så gör man fel. Tanken är att välja en kosthållning som man kan tänka sig att äta livet ut.

Men alltså det här med att metabolismen skulle förstöras av bantning, hur kommer det sig då att inte alla friska anorektiker är feta? Får inte ihop det.

@ M Alla har rätt att äta tårta. Jag tar mig rätten att slippa äta tårta och sötsaker, eftersom jag avskyr det. Varför skulle det vara ett problem? Jag kan få höra: men du måste unna dig en tårtbit. Unna mig? Måste verkligen att unna sig betyda att äta någonting? Nej, det kan vara många andra saker.

Hej. Jag vet att detta är oftopic men jag postar en intressant reflektion som jag haft om psykopatiska män och deras relation till kvinnor: Jag har en teori om narscisistiska män. Vi kvinnor är gudalika, det finns en vacker goddess i vart och en av oss kvinnor. Vissa män reagerar med att hålla sig fast vid hård kontroll, eftersom män saknar en kromosom i mitokondrierna så vill de kompensera genom att de blir sjuka som psykopater. Det är det patriarkatet finns, för vi kvinnor är överlägsna till männen. En man skulle vara en blöt fläck utan patriarkatet. Männen klarar sig inte utan patriarkatet. En del av dem accepterar detta med mitokondriernas energi och hjälper oss kvinnor in i systerskap. Andra män blir våldsamma, psykopatiska och har en vidrig kvinnosyn just av mitokondriernas egenskaper där den kvinnliga energin finns. Mitokondrierna är kroppscellernas energicentrum. Män har också energier i mitokondrierna, men dessa kan inte överföras till ett barn/foster av sin fader. Samtliga barn, flickor och pojkar får den kvinnliga energin via mitokondrierna, män får denna gudsaliga energin av sin mor. Men män som avundas kvinnors energi tenderar att bli våldsamma och narscisisiska och har kontrollbehov mot kvinnor som är starka, de är rädda fega skitstövlar som vill och kräver tillstånd av samhället att kränka kvinnor för den energin som de ändå har fått av sin mor, så varför så mycket avundsjuka?