Det är en naturlig process att barnen gör sig succesivt allt mer självständiga från sina föräldrar. Därför är det också nyttigt och bra för dem att träna på saker dom kommer vilja göra självständigt redan innan dom egentligen är mogna för det tänker jag. Men viktigt då att mamma och pappa alltid finns till hands och att barnen känner dom lyckas och gjort nåt bra oavsett resultat. Typ klä på sig själva eller använda kniv och gaffel och dela maten själva. Mycket blir tok men dom är jätteduktiga ändå för det är träning av sånt dom snart kommer kräva få göra självständigt utan inblandning från nån. Barn som inte naturligt strävar mot självständighet är det nåt fel på och lär bli otrygga och osjälvständiga som vuxna. Och därför måste sådana barn tränas och prövas och pushas på extra mycket antar jag.

Ja så kan andra kalla en för hönsmamma bäst dom vill. Och som en sån skulle jag ta bort det där med pendeltåget för det verkar ha droppat in en och annan sjuk jävel här också..

Mina barn ber om det själva. De bad om att sova hos farmor och farfar strax innan två år. Min snart sexåring bad om att själv få gå och hämta citronerna på andra sidan den ENORMA butiken vi var på, hen ber också om att få in till sin avdelning på förskolan utan mig. Alltså jag känner att jag inte behöver aktivt göra så jäkla mycket för att få dem självständiga - de dealar med det själv väl redo tänker jag. Och då måste jag släppa taget...

De bad om egen säng osv.

Vi har inte heller tagit del av den där pressen från samhället... Tar en del kraft att konstant behöva försvara sina val som man vet är bäst för oss men så värt det.

Minns fortfarande hur en bekant som fick barn för ett par år sen lade upp en bild på Facebook när barnet var 3-4månader gammalt och skrev att nu var det dags för första natten i egen säng. För annars skulle hon ju sova kvar ända upp i skolåldern... eller om det tom var tonåren? Tycker den inställningen är så vanlig, man ska lära barnen ditten och datten så tidigt som möjligt, för annars kommer det tydligen aldrig gå och man är fast med ett vuxet barn som både ammar, samsover och går runt med napp.

Tänker också på min och många andras erfarenhet av att vakna mitt i natten och springa över till mamma och pappa. Inte för att jag tror att det är något dolt trauma, iaf inte för mig, men kanske ändå en fingervisning om att man faktiskt inte kan sova själv än? Att det ändå är bättre om man vaknar orolig att redan vara hos sina föräldrar.

Kalla det hönsmama eller yrkesskada, man kan ju kalla det vad man vill, men jag har ett säkerhetstänk här ute på Internet som inte alla har.

Anonym: jag kan nog inte hålla med dig mindre. Barn är olika och utvecklas olika snabbt. Vissa behöver mer trygghet än andra och då ska de få det. Att pusha dem kan bli katastrof då de inte har hunnit få någon grundtrygghet innan de kastas ut i världen. Barn ska få mer närhet och trygghet än de visar att de vill ha för då vet de att de är älskade och det är det viktigaste för grundtryggheten; att veta att man är värd att älskas.

Tacka vet jag GPS!

Tycker du är så himla klok ❤
En fundering om amning:
Mitt barn är 7 1/2 månad, och vill inte längre amma på dagtid. Bara ibland när hon ska sova går det att lura i henne lite. Hon äter inte tillräckligt med mat än för att det ska täcka hela dagsbehovet. Vad göra? På kvällarna, nätterna och morgnarna ammar hon fortfarande. Just nattamningen tycker jag börjar bli ganska jobbig. Samtidigt vill jag inte ta ifrån henne den när hon redan ammar så lite. Bvc säger ju att hon inte behöver amma på nätterna men jag tänker att vad vet dom om det? Hon kanske behöver lite extra närhet och en extra slurk. Är inte riktigt redo att sluta än men känns jobbigt när hon ratar bröstet på dagen. Ammade N mycket ända upp till tre år eller bara nån gång per dag? Du behöver självklart inte svara. Bara så kluven i hur jag ska tänka.
Kram

Jag tror att många barn gradvis vill testa "gummibandet" och klara mer själva, då växer de. Inte påtvingat utan genom att de blir äldre och får lite mer koll på omvärlden. Min 7-åring har t ex fått gå ensam till skolan (några minuter bort på gångväg i bilfritt område) denna vecka och får vara ute och leka med en kompis om de är på anvisad plats. Kan även hämta grejer på Ica om jag står i kassakön och vi glömt något. Sådana saker känns rimliga och inte farliga. Cykla i trafik, åka buss själv till stan, använda spisen osv är däremot inte okej än.

Jd - A PRECIS!

Bli min mamma < 3

Jag ser det som en av mina absolut viktigaste uppgifter som förälder att förbereda mina barn för den dag de kommer att stå på egna ben. Ibland har det varit jättesvårt att släppa taget, som när min äldsta var sex år och ville gå till skolan ensam, när han var nio och ville cykla både till skolan och fotbollsträningen i grannbyn och nu när han är tio och kommer att ta bussen ensam (med kompisar) in till stan och skolan där. Generellt har jag försökt ge honom så mycket frihet som möjligt under kontrollerade former.

Sen tror jag att vi alla har områden där vi tjänar på att pushas lite och eventuellt andra där vi skulle kunna ta det lite försiktigare.

Jd - Det var ett gäng tjejer som hade skapat en grupp med sällskap på gym. Tanken med sällskap var ju bra, mindre lyckat att skriva ut HELA vägen, detaljerat med varenda jä'a busskur, övergångsställe, gatu sten, skylt. En vart ju sen efterlyst också.

Det är helt naturligt att alla inte tänker på GPS och vita vans, men för mig sitter det och går inte bort. Som sagt hellre hönsmamma då..

Riktigt häftig ballongkjol. SÅ läcker.

Kan inte du skriva om Non Violent Communication? Skulle kunna vara detta kommentarsfält till gagn 😱🐛🍏☠️

Det som stör mig lite är att jag nog inte kommer att våga ge mitt andra barn (flicka) lika mycket frihet som mitt första (pojke) har haft. Fast jag har för mig att pojkar statistiskt sett löper störst risk för att råka ut för något så känner jag att friheten från övervakande vuxna, spontana möten med kompisar och en betydligt större yta att röra sig på överväger den minimala (så som jag upplever det) risken. Med min dotter kommer jag nog att se mer faror när hon blir äldre. Hur resonerar andra runt det?

L - Som det här då menar du? https://www.youtube.com/watch?v=yr-LKvSLIb0

Istället för att fantisera om kvinnor som åker in i fängelse som den socialsekreteraren som slog ihjäl sin pappa då..typ..

Mie - Jag tänkte väl hur man förhåller sig på Internet och lär barnen det också, först och främst. Att inte skylta med värsta dyra iphonen tex. Tala om vart man går, ringa och meddela. Sen finns det ju SÅ mycket annat. Pratade med en gammal polis för säkert 20 år sen och han sa man får hålla i barnen på ett annat sätt nu än förr. Och det var som sagt 20 år sen.

Alla är har ju inte det privilegiet att kunna vara hemma med sina barn. Särskilt inte som ensamstående. Håller med LD att denna "självständighet och frigörelse" gör att många i det här landet är isolerade och ensamma, både unga och gamla. Man kan ju spekulera i flera orsaker till det som levnads villkoren är olika i stadsmiljö än på landet. Som det var förr och nu.

Tror också på att självständighet, oberoende, växer fram naturligt hos många barn och att det är väldigt individuellt. Ingen är ju stöpt i samma form. "Du kan inte skydda dina barn från livet men du kan skydda dom I livet"..Om man jämför med förr så kräver mycket ett helt annat "säkerhetstänk" nu i mångt och mycket.

Håller med dig till 100% LD.
Jag avskyr ”klara sig själv”-mentaliteten i Sverige. Mina barn får tvärtom lära sig av mig att det är bra att be om hjälp, involvera andra och så vidare. Jag har själv genom åren bett on jättemycket hjälp från min familj för att barnen ska slippa tidiga morgnar när jag och pappan jobbar etc. Släkt har kommit och bott hos oss för att gå med barnen till skolan när jag inte kunde osv.
Framstår som oerhört konstigt för de svenska grannarna, jag vet, men det strumtar jag i.

Ibland känns din blogg som en fristad.

Anna - håller med helt! Tycker allt annat känns helt galet? Citerar ofta Karin boye (tror jag) gällande mitt föräldraskap "det som är organiskt behöver inte organiseras". Har alltid varit mycket nära min stora, nu snart 5. Han berättade själv när han ville sova i "lillsängen" (i hans rum. Vi kallar den så pga alla sängar är allas liksom). Tankar upp med trygghet och närhet i kvadrat så har iallafall han visat när han är redo för saker och ting. Får ofta kommentarer om att mina barn måste träna på självständighet av släkten. Brukar svara att jag har hellre en självständig 24åring än en självständig 4 åring. Samt att jag inte förstår ens vad ordet självständig betyder.

Detta är så intressant för jag har också tänkt liknande, tills en kompis till mig på riktigt var ledsen över att han blivit så curlad som liten. Han är idag 35, skild pga hans exfru tröttnade på att han också var som ett barn, outbildad och äter typ bara korv och pasta varje dag. Han säger att hans föräldrar alltid tryckte på att han dög som han var, de var alltid med honom när han skulle nånstans, ingen brådska att flytta hemifrån, testa ny mat, plugga/plugga inte bara du är lycklig osv osv. Han blev med andra ord aldrig utmanad vilket skadat honom otroligt i vuxen ålder då mycket självklarheter kom som en chock.
Jag tänker nu att vår uppgift är väl främst att vara en trygg fast punkt som alltid tar emot barnen om de behöver falla, men också uppmuntra att ta egna kliv.

Jag har den olyckliga situationen att dela barn med en förälder som tror JÄTTEJÄTTEMYCKET på att självständigträna vårt barn, vilket resulterat i att så fort jag får hem hen är hen överdrivet "needy" (heter det så? Inte nödig, alltså) och blir blygare och mindre framåt. Svårt att veta hur jag ska förhålla mig till det och om det är pga mitt eller den andre förälderns beteende detta härrör. Antar att det är mitt, eftersom jag är av honkön, men ändå ringer en liten klocka av tvivel.

Margit Sandemo dog igår. Det var faktiskt du som fick mig att läsa hennes böcker och jag blev helt fast halvvägs in i Trollbunden ❤️

Du har verkligen en intressant blogg! Håller med dig ang. självständighet. Vi i Sverige är alltför fokuserade på att alltid klara oss själv. Det kanske faktiskt inte är det bästa alla gånger....

/C

http://fondofhome.blogg.se - nyinvigd renoverings-/inredningsblogg

Tvärtom skulle jag säga. Vi i Sverige är trygghetsnarkomaner. Livrädda för det mesta som riskerar vår plats i ett socialt sammanhang. Att bli ensam och utanför. Självständiga människor skiter i sånt och följer sin inre kompass i vått och torrt. Svar till kommentar ovan.

Håller med dig, barn ska få vara barn, och om vi vuxna försöker göra dem för självständiga för tidigt innan de är redo så skapar det otrygghet hos barnet. Samtidigt försöker jag uppmuntra min snart 2-åriga pojke till att vara med och göra saker när jag märker att han är intresserad och vill, men då på hans villkor och med mig där som stöd, så att han känner att jag tror på att han kan och klarar av saker (t.ex. vill han alltid vara med och laga mat och städa här hemma, känner att det kan vara bra att försöka uppmuntra det intresset så länge det finns, haha ).

Åh vad jag önskade mig en hönsmamma när jag var liten! Med en mamma som pluggade hela dagarna och jobbade hela nätterna och helgerna för att få ekonomin att (nästan) gå ihop hade vi inte de förutsättningarna. Och jag fick oerhört mycket beröm för att jag var så duktig och handlade och lagade mat och städade och skötte allting från att jag var 8. Men jag var sååååååå avundsjuk på barnen som fick skäll om de åt godis på vardagar, som blev hämtade med bil från fritids, som åt middag prick 18 varenda dag, som gjorde läxorna vid köksbordet med en förälder till hands att be om hjälp. Du har så rätt i att hela samhället tjatar om självständighet, så det kommer dina barn att lära sig ändå!

Tycker att det är så svårt. Känner igen mig i så i Emma här ovanför men upplever ockdå att jag fått så mycket styrka av att uppleva skit. Har förlitat mig på mig själv och känner mig oerhört stark, kapabel och följer min inre röst, varit utanför så är inte rädd för det. Står upp för det som är rätt och följer inte med strömmen. Vet att jag klarar det mesta. Vet att jag har förmåga. Är rädd att min unge ska bli för inlindad i sockervadd, hur blir hon då? Kommer hon ha samma tillit till sig själv? Hur skapar man den känslan hos barn?

Jag tänker att det är bra att lyssna på barnen. De brukar vara bra på att tala om när de vill prova självständighet och då gäller det ofta att vara lite modig som förälder. :-) Jag har haft en trygg och bra uppväxt, och fick lov ibland att prova luft under vingarna och det är en sån härlig känsla (t ex flyga och hälsa på en kompis i andra ändan av landet som 11-åring), att som barn känna sig stor och klara av saker! (Förstår att det är annorlunda om man inte haft den där trygga basen och tvingats ut i att bli stor för tidigt).

Min sexåring ville häromveckan cykla hem själv från affären (ca en km). Han fick lov, det är små villavägar och inte särskilt mycket trafik. Skitläskigt för mig, men han var så glad och stolt när han kom hem. Nånstans tänker jag att den här typen av självständighetsövningar är lite "vaccin" mot att balla ur som tonåring. Man vet liksom att man får lov att ta del av den stora världen när man klarar det, utan att göra uppror.

Är en stark anhängare av det som ibland kallas "free-range"-uppfostran. Det innebär att jag är för att barn ska få pusha
sina gränser, göra saker utan sina föräldrar men också ta ansvar för sig själv och sitt liv. Det betyder inte att man ska pusha barn till extremer eller att de inte ska få kärlek, omsorg och uppmärksamhet och själv anser jag nog att att det kärleksfullaste man kan göra är att hjälpa sina barn att se världen som en säker plats som de vågar utforska och leva i. För världen är i huvudsak säker, de flesta människor är ofarliga och om något händer tror jag att en person som har en grundläggande tilltro till omvärlden är bättre på att hantera det dåliga. Det betyder inte att jag aldrig talar om det farliga som finns i världen eller släpper mina barn hur som helst. De har ramar och regler men visar de att de kan hantera en frihet så utökas den ytterligare och blir det problem kan den dras in men det är en sista utväg, det normala är då att jag håller kvar barnet i det vi förhandlat om. När min dotter började leka ute fick hon bara leka 10-15 min på närmaste gården, sedan fick hon vara ute längre men på gården bara, därefter de två närmaste gårdarna och nu i sommar utökade vi till närmaste lekpark och ytterligare en gård. Hon vill gå till affären själv nu, ett par kvarter bort med bara några enkla vägar och mestadels cykel- och gångväg. Jag vill testa henne först i hur hon hanterar affären, därefter kommer hon få gå för vägen vet jag hon klarar redan nu. Hon började gå till skolan själv redan efter några dagar i förskoleklass. Vi bor nära men jag hade tänkt följa henne hela första året men det blev inte så, hon insisterade för hårt på att gå själv. Jag ser hur hon njuter av sin frihet och att få vara stor. Visst blir hon barnslig och liten ibland, det blir alla barn men hon trivs i att vara sin egen ålder och att ha rätt till att göra saker som hon klarar av. Mitt mål är det, att barnet ska trivas med att göra det hen klarar av och vilja gå vidare och pusha sig själv så det känns bra.

Det ska sägas att jag bar (och hade vagn, trivdes med båda), ammade dottern i 4 år och tvååriga sonen ammar än, samsov med dottern tills hon var 15 månader och började vakna när jag lade mig och sov dåligt i min säng och då flyttade hon till en madrass bredvid oss, sonen samsover delar av natten än. Eget rum började hon med vid ca 2 år och hon trivdes bra med det, sonen verkar inte alls lika redo och han blir kvar ett tag till tror jag. Jag tror det kan komma en gräns när jag inte längre orkar samsova eller amma honom och då får det kanske bli så att jag driver på ett avslut före han vill men att sluta redan som en liten bäbis har aldrig varit aktuellt.

Jag får ofta beröm för hur trygga barnen är, hur vänliga och nyfikna de är på nya människor och hur bra de är på att leka påhittiga lekar så något rätt tror jag att jag gör. Jag har alltid visat barn en positiv syn på människor och visat öppenhet men samtidigt också alltid försvarat deras rätt att vara avvaktande eller blyg vilket tror jag gjort att de vågar mer för de vet att de får avstå om de vill. Jag lär dem hur man beter sig när man möter människor i olika situationer och de har således strategier att hantera många olika personer och det tror jag också hjälper. De vet att om de inte vill krama en vuxen så stöttar jag dem och de kan välja att ändå vara vänlig genom att erbjuda ett handslag eller att bara vinka eller säga hej. Mina barn upplevs säkert som självständiga och orädda och det finns säkert de som tycker synd om dem men gör inte det. De är älskade, uppbackade och omhändertagna men samtidigt får de frihet utomhus och en tilltro till världen. Jag skulle säkert be min dotter ringa första gången hon åkt till stan själv både när hon kommit fram till stan och när hon ska åka hem men nästa gång blir det nog ett meddelande och nästa gång inget av dem. När jag gett en frihet så försöker jag ge den med så få restriktioner som möjligt, det blir minst stress och oro för båda oss på det viset.

Håller helt med dig, LD, till 100%. Men jag känner mig rätt ensam med att tycka såhär irl. De flesta verkar tycka att jag överdriver eller nåt. Men jag sätter min sons inre trygghet och hans självkänsla framför allt just nu. Han är ju bara barn en gång och det går inte att göra om. Det gäller att ge allt och rusta honom för livet, som jag ser det. Jag gör det med bröstmjölk, närhet, engagemang...