MENY
Jag vet inte vad jag ska skriva om nu förtiden, varken här eller på instagram. Jag känner oftast att nej, nej det där går inte. Det där säger inget. Det där intresserar ingen.
Liksom, jag vill skriva om sånt som jag tänker på, om sånt som känns jobbigt för mig eller sånt som är relevant i mitt liv men jag vill inte skriva för mig själv, skriva om mig själv för mig själv om ni fattar. Jag vill skriva tillsammans med er som läser, ha ett samtal där det finns ömsesidighet, att jag berättar och att ni berättar tillbaka.
Liksom vem bryr sig om mina influenserproblem? Mina problem som sociala medier profil? Ba jaha nu hatar människor mig för att jag skrev nåt om x eller y, oj vad jobbigt, kan ni relatera? Nehej det kunde ni inte nehepp men då sitter jag väl här och tycker synd om mig själv på egen hand då.
Fast jag vill ju inte heller att nån ska tycka synd om mig heller. Bara så vi har det klart.
Jag vill ha samspel. Så som bloggen var från början, när jag precis klivit in i det superläskiga och nya föräldraskapet och upptäckte massa nya tankar som jag ville bolla med andra. Jag vill hitta tillbaka för det känns inte bara som att jag tappat stinget eller passionen för feminism och föräldraskap och allt jag brukar skriva om. Det känns som jag har tappat mig på vägen.
Och nu blev det ett sånt där totalt orelaterbart inlägg ändå. Förlåt!
Jag tänker att du har blivit så känd att du kanske inte längre kan "pröva" tankar som du kunde tidigare? Du måste väga varje ord gör att inte trampa någon på tårna. Vilket jag å ena sidan tycker att folk borde göra i större utsträckning generellt, men som också kan bli lite hämmande?
Jag uppskattar dina inlägg hursom och tycker att det allra mesta du skriver har värde för mig. Men trist om det hela är på bekostnad av dig själv 😔
Tankar bara!
Kan tillägga att jag har varit feminist så länge jag kan minnas men att jag periodvis inte orkar läsa så mkt relaterat till ämnet. Dels för att det kan vara nedslående och kännas lite hopplöst men också för att klimatet på nätet är så jäkla hårt och oförlåtande mot de som råkar göra/säga "fel".
Tycker det är väldigt relaterbart. Visst har vi väl alla stått där och plötsligt känt oss vilsna? Eller ibland långsamt känt hur det man brinner för bleknat, upptäckt att man kanske sakta tappat bort sig bland blöjbyten eller tonårsbråk? Fast jag vet vad som är viktigt för mig hittar jag ändå inte alltid dit. Fullt upptagen med att se till att familjen funkar, att barnen har det bra, att de som behöver mig på jobbet får det de ska rullar allt på. Och så står man där, velig, och vet inte riktigt hur man hamnat där man är eller vart man ska ta vägen nu. Man tappar sin röst ett tag. Men jag tänker att det kommer tillbaka. Hoppas jag.
Bästa du! Vi vet att du har annat att tänka på. Det är okej att skriva om sånt också, du kan inte alltid vara alla tillags. Sociala medier sätter press på alla, även på kanaler och konton som egentligen vill anses sig vara stressfria zoner där det inte ska finnas någon press. Men det stämmer inte. Skriv om vad fasiken du vill, eller ta en liten paus om du så vill. En dag kanske du känner dig jättepeppad på att skriva om föräldrarskap, men nästa kanske du vill skriva om något helt annat. Släpp pressen på dig själv och skippa de där satans etiketterna, så kommer kanske din passion tillbaka. Jag tror att många vill se väldigt öppna och vardagliga situationer som de kan relatera till, börja där först och främst, sen om du vill skriva om dina problem som influenser tror jag att folk kan uppskatta att läsa det med. Inte för att de kan relatera utan för att de vill se hur folk verkligen har det. Många tror att influenser har det så jäkla soft, men du kanske kan bevisa motsatsen med exempel som du föreslog? Farligt att hålla upp en fasad. Om du känner att ditt ”influenser liv” påverkar dig negativt och vill dela med dig av det så tveka inte!
Blev jätteglad att du skrivit ett inlägg för första gången på länge, har varit inne många gånger och tittat efter om du skrivit något nytt. Var rädd att du lagt ner bloggen. Din blogg är en av väldigt få bloggar som jag inte tröttnat på.
Ditt inlägg är verkligen inte orelaterbart Natashja, tvärtom väldigt ärligt och jag tror att jag förstår hur du menar. Jag har läst dig av och till länge och tycker att du har så himla många bra tankar och åsikter, jag har lärt mig mycket och håller med dig om det mesta. Jag gillar blandningen att du skriver om både feminism och genus, familj, barn, dina egna tillkortakommanden och din vardagliga strävan. Jag gillar att du inte bangar utan står på dig och argumenterar för det du tror på och att du är så påläst och har så klart för dig hur du tänker och att du kan sätta ord på det. Jag tycker att du är modig som skriver som du gör och jag tänker att du och dina tankar behövs.
Jag är en person som tycker att det är jobbigt att så många kan se vad jag skriver om jag ska skriva svar så därför skriver jag nästan aldrig någonstans. Jag är rädd att jag ska skriva något som är korkat eller opåläst och få en massa skit för det, tonen på nätet kan vara hård. Samtidigt tänker jag att man ibland måste lufta tankar för att testa (precis som du gör). Jag pratar dock ofta om saker du skrivit med mina vuxna barn, min man och med kompisar och det brukar bli väldigt bra diskussioner. Så även om jag inte skriver här så finns det du skriver om med mig hela tiden.
Fortsätt vara du och skriv din blogg, jag tror att du är mer uppskattad än du tror eller vet om! Vem vet jag kanske vågar mig in igen och skriva något nu när jag gjort det en gång.
Kram Anna <3
För min del är det nog så att jag märker när jag är på din blogg att jag missat en massa som pågår på din privata insta och det har skapat ett avstånd till hur jag känner att jag verkligen är ”med” i diskussionen. Den känns som ett sidospår och om man inte följt det andra kan man inte till fullo hänga med resonemanget här.
Förstår du hur jag menar?
Jag tror att du betyder mycket för många, för mej i alla fall. Blir lite orolig att du är på väg att gå in i väggen? Du är väl rädd om dej själv? Uppskattar nästan allt du skriver även om jag inte håller med om allt. Gillar att du blandar vardagstrams med seriösa grejer! Har lärt mej mycket!
Ta en paus tills du längtar tillbaka <3 Jag tror inte på att pressa sig själv - då tar man död på den sista gnistan.
Det låter lite som prestationsångest i mina öron... Gör det inte så allvarligt, jag tror att små enkla reflektioner lockar till mer dialog än man tror. Heja!
Tycker alla har svarat tänkvärt och bra. Man går ju igenom olika faser i livet och jag vet att man kan faktiskt bli utbränd på att lägga ner för mycket på olika "projekt" på nätet. Själv har jag en blogg med en viss inriktning som jag tycker börjar bli väldigt tjatigt och låter den stå mer och mer. Jag har byggt mycket hemsidor som jag lagt ner i många år nu. Är ganska sugen att börja om, men det har tagit emot ganska länge. Väldigt trögt skulle jag vilja säga. Men det beror också på att jag blev bränd på vissa människor i mina kontakter jag hade då. Det är nog som i IRL man behöver kanske välja kontakter och det samspel du skriver du önskar. Och som Hmm skriver kan insta vara ett sidospår.
Kanske behöver du ett annat slag av forum för samspel och som bloggen var från början. Kanske du behöver ett brake och fundera. Ladda om så att säga. Det behövs ibland. Det kanske är så att din familj är mer relevant nu än att vara influenser. Eller var det inte så det var i bloggen familjen och influenser? Det ena behöver ju inte utesluta det andra menar jag..Du kanske blev lite splittrad på vägen men ta det med ro. Vi har som sagt olika faser i livet och ibland går man på lågenergi i vissa sammanhang.
Jag förstår hur du menar. Tycker att din blogg fyller en viktig funktion då man inte kan skriva så utförligt på Instagram. Dina långa utläggningar här är fantastiska! Vill höra mer om genus och föräldraskap!
Hej! Jag brukar läsa din blogg ibland. Om du vill veta vad läsarna är intresserad av så kan jag berätta vad jag tycker är intressant. Jag tycker det är intressant när det handlar om verkligheten som inte är internet. Jag kanske är gammalmodig. Nyss ramlade jag över sociologen Baudrillard som pratar om "hyperverklighet", alltså att vi upplever verkligheten genom medier och att det blir vår verkliga värld. Jag ska inte snöa in på akademiska referenser, men det jag ville komma fram till är att även om jag läser på internet, så vill jag komma närmre den verkliga världen, snarare än de hyperverkliga.
jaaa kom tillbaka, blir så innerligt glad!! du flyttar positioner, utmanar mina tankar och kör spins på diskussioner som går med helt andra infallsvinklar som träffar så jäkla rätt ibland! tkr du kan skita i att namnge andra om nåt dock, höj dig över sånt?
Det där hatet är läskigt och jag tror en aspekt av det är status, sånt som kan följa människor fr högstadiets coola till creddiga vuxna och som alltid verkar påverka hur ett budskap tas emot och hur mkt en person refereras till, hyllas eller kritiseras. har du tänkt nåt på det, alltså just status? (som i dess roll i allt det här)
Jag förstår vad du menar. Jag gillar när det är personligt, jag gillade hur det var förr när jag började blogga. Då blev jag rent utav vän med folk vars bloggar jag följde. En av dessa människor är till och med en av mina få nära vänner idag. Vad är det egentligen som har hänt? Är det sociala medier som har ställt till det?
Den dag jag hatar på dig så hoppas jag iaf att du slänger en flipflop i huvudet på mig.
13