Jag vill att förtryckta grupper ska få känna det de känner, föra sin kamp på det sätt som funkar bäst för dem utan att behöva ta hänsyn till de av oss som tillhör den överordnade gruppen. Detta betyder inte att jag ursäktar eller tycker alla sorters beteenden är ok eller rimliga, men det ena behöver inte utesluta det andra för var sak har sin tid och sin plats. Att lyssna, backa när det krävs medan i andra sammanhang mötas och samtala.

Att jag manshatar eller skriver arga inlägg om hur mycket jag hatar män utesluter inte att jag vid andra tillfällen för en öppen och saklig dialog med män om feminism, där jag kanske till och med tålmodigt och pedagogiskt förklarar hur jag tänker, svarar på frågor och bemöter funderingar och motargument.

Jag har ju varit medstartare till sveriges största facebookgrupp "varför apor inte bär rosa" där vi medvetet valde att inkludera män för att det skulle finnas en mötesplats för feministiska samtal där man inte måste vara fullärd eller ens feminist.

Jag tycker inte heller att det är ok att, med hatet som ursäkt, bete sig ''oprovocerat'' illa mot enskilda män. Att skrika backa för fan eller håll käften eller gå till angrepp såvida jag inte blivit attackerad först. Förstår ni hur jag menar?

Fuck god ton liksom men ibland får man tänka på hur man uttrycker sig och hur man bemöter varandra. Jag anpassar tonen efter sammanhanget: Var är jag nu? Vad vill jag åstadkomma nu? Vilket sammanhang befinner jag mig i? Vem pratar jag med? I bloggen när jag avreagerar så avreagerar jag. I aporna-gruppen när jag vill diskutera sakämnen så anpassar jag mig för att inte sabba för resten av gruppen. I diskussionsgrupper överhuvudtaget så diskuterar jag. Orkar jag inte så låter jag bli att delta helt och hållet.

Jag söker inte heller upp mina förtryckare men söker de upp mig med syfte att kränka eller trycka ner så är jag skoningslös. Blir jag uppsökt av mina förtryckare med nyfikenhet och vilja till samtal så ökar jag tålamodet och bemöter dem som medmänniskor. Antifeminister ignorerar jag oftast såvida jag inte är på gott humör och vill ha lite underhållning. Möter jag manliga feminister så beror samtalet helt på huruvida jag upplever dem som mina allierade eller om jag upplever att de letar medalj eller vill mansplaina mig.

Osv i all oändlighet. 

Var sak har sin tid och sin plats.

Jag letar väl balans gissar jag. Mellan att tillåta mig själv att känna och reagera samtidigt som jag inte vill låta känslor diktera hur jag för mig i möblerade rum. Jag tar inga diskussioner själv med människor som bara skriker åt eller hatar på mig för förtryckt position är ingen ursäkt för att kränka varandra (alltså när jag är i överordnad position), inte heller kränker och skriker jag åt mina förtryckare om de inte gått ordentligt över gränsen. 

Samtidigt så vill jag utöka min förståelse för de som är så trasiga att de inte orkar alls. Liksom lägga egot åt sidan och ha tålamod när tonen är hård även om jag blir ledsen eller känner mig kränkt. 

Hänger ni med?

Många tankar att hålla i huvudet men jag tänker att det ena inte behöver utesluta det andra. Jag behöver inte välja god ton eller motsatsen eftersom att varken människor eller livet inte är så svartvitt.

Var sak har sin tid och plats som sagt. 

Sen som med allt annat så kan man ju fastna i tankemönster och beteenden och då behöva hjälp att ta sig vidare och ur. Även det som först stärker oss kan bli nedbrytande efter ett tag. Ibland är det svårt att hänga med i svängarna. Försöker tänka att jag, gentemot min publik, ska vara tillåtande och ickedömande utan att för dens skull uppmuntra eventuellt för den enskilda individen just skadliga tankemönster eller beteenden. Detta gäller såväl manshat som kroppspepp som allt annat jag skriver om. Everything in moderation som man säger.

Det finns lika många sätt att göra feminism på som det finns feminister tänker jag. Nån gör si nån annan gör si, vissa av oss orkar mer, andra orkar mindre, en del vill stå på barrikaden medan nån annan har fullt upp med att sluta självhata. Tänker att allt kvinnor gör för att frigöra sig själv eller andra är ett steg i rätt riktning oavsett hur litet steget är.