Agreed!
Det är en sådan jäkla fin gräns mellan påståendet att man gör detta för sig själv och för att må bra samt att göra det pga påtryckningar. Det har vi ju patriarkatet att tacka för men det kan ju du allt om.
Påtryckningarna behöver ju inte dock vara en VS modell på en reklampelare i stan utan det kan ju vara den där behjärtansvärda, i grunden kärleksfulla och vänliga ”du ser friskare ut än någonsin”, ”åh vad du är duktig”, etc.
Det är ju jävligt svårt att tänka ”nej fan gud vad de hejar på mig här nu. Är det här verkligen bra för mig att få höra detta?” i en sådan situation.
Jag är själv bara en liten liten människa på denna stora jord och totalt obetydlig för de flesta som kanske läser härinne. Jag har noll följare men stressar ändå som fan. Det är torsdag redan och jag har BARA klämt in två träningspass. Katastrof! Jag vill ju bli smal. Nu. Innan företagets julbord. Innan julafton. Vill kunna ha den där snygga klänningen på mig. Innan nyår. Måste se frisk ut. Hälsosam. Inte äta kakor. Fan varför tog jag den där kakan till fikat?
Tankarna trycker ner mig. Tänk om jag var en influensisk människa då skulle jag nog träna varje dag. Äta noll kakor. Må dåligt. Det måste vara väldigt påfrestande för de människorna, som olikt mig, syns därute.

Allting kring detta blir ju dock en normaliseingsprocess precis som allt annat. Det sker så subtilt och långsamt så när vi väl står på randen till fallet så undrar vi hur fan vi kom dit. Faktiskt nu när jag tänker på det så är ju vi människor jäkligt lättlurade på det sättet. Att vi aldrig hinner se vad som pågår innan det händer.

Tipps till dig LD. In och lyssna på Jonas Collings avsnitt om Kroppshets. Ifall du vill förfasas lite. Det gjorde iallafall jag.

Sant.. följer själv en influenser som är mamma. Hon får mig att vilja börja träna och banta.. känner mig ful o dessa mammakilon och när alla kommenterar vilka mamma goals hennes kropp är mår man piss .. inte hennes ansvar. Men samtidigt är hon ju stor liksom och når ut till folk

Jag har precis samma tankar som Marie ☝️. Läskigt ändå att de är så, att man är så fast även om man är "frisk" från ätstörningar..

Hatar också att höra hur duktig jag är som tränar. Jag tränar inte för att va duktig, jag gör de för de är kul och jag är bra på de. Är även bra på att äta chips, får sällan beröm för det..

Håller verkligen med!
Jag är i en situation just nu där jag har en vän som jag verkligen bryr mig om men som sedan några månader tillbaka går på en sjuk jävla diet som utesluter allt socker och kolhydrater. Hen är redan smal och ser så himla utsvulten ut just nu? Människor i vår krets hejar på och tycker att det är jättebra för hen är ju nyttig? Jag klarar inte av att träffa vännen för blir så provocerad över denna hets att vara smal till varje pris? Samtidigt känner jag så mycket skuldkänslor att jag inte orkar träffa personen då jag vet att hen går igenom massa andra jobbiga saker i livet. Vad fan gör man?

Sant.. följer själv en influenser som är mamma. Hon får mig att vilja börja träna och banta.. känner mig ful o dessa mammakilon och när alla kommenterar vilka mamma goals hennes kropp är mår man piss .. inte hennes ansvar. Men samtidigt är hon ju stor liksom och når ut till folk

Att träna, att vara vältränad, är alltid bra för både kropp och knopp. Vad som är lagom eller för mycket beror helt vad eller vem man jämför med. En soffpotatis som moffar chips kanske tycker att all träning är för mycket? Att röra på sig och att använda alla muskelgrupper kan aldrig vara fel.

@LD Bara att inse att vad som är lagom för mig kanske inte är lagom för dig eller andra. 30 min till en timma/dag är lagom för mig, för litet och för mycket för någon annan.

Läser också en influensers blogg där hon har ”fått tillbaka” sin kropp och blivit starkare och bättre, en lyckligare fru och tjej sen hon började träna och lägga om kosten.
Hon blev retad innan tydligen så nu när hon gått ner är det ok att vara stolt över att vara väldigt smal.

Mår också dåligt och känner mig lat, fet och ful.
Läser ändå, fattar inte varför.

Hej!

Jag har en bror som blivit dum i huvudet. Han älskar Jordan Petersson som du säkert känner till och citerar honom i tid och otid. Han förnekar att det finns ett patriarkat och förnekar att det finns ett förtryck. Han är alltså den allra värsta sorten. Jag är så trött på honom. Han kan skicka länkar till mig där han vill föra en diskussion. Jag har varit tydlig med honom att vi står på varsin sida. Att jag håller mig till fakta och vill inte höra hans åsikter. Han vill gärna mansplaina allt. Jag har försökt att möta honom x antal gånger tidigare. Flertalet gånger har jag blivit riktigt förbannad och skrikit åt honom att han är en jävla idiot. Han ser sig själv som den vinnande då därav har jag sagt att jag inte vill diskutera längre med honom än i skrift. Det har resulterat att han skickar länkar. jag har nu bett honom att sluta med det. Efter x antal gånger försökt möta honom i detta också. Han tycker att han är den lugna och sansade varav jag säger att jag är i underläge så jag har rätt att vara upprörd. Jag har gett exempel som att jag förklarat saker som att ifall en mörkhyad berättar för en vit att det finns rasism och den vita då säger att det inte finns rasism utan att det är hur man är som person och inte hudfärg. Vem blir troligast upprörd, den vita eller mörkhyade? Jag har förklarat allt från varför det finns manshat, varför vi lever i ett patriarkat, att sexism är statistik inte åsikter osv osv. Men han tycker jag är en fanatiker som får fortsätta leva i min bubbla. Jag har länge tänkt att jag vill bryta med honom för ett tag. Problemet är att jag behöver träffa honom när jag är hos min mamma då han fortfarande bor hemma. Han ska flytta nästa år. Vad ska jag göra? Jag vill ju vara hemma hos min mamma. Min mamma är förövrigt jättetrött på honom med.

Bland det farligaste vi kan göra mot andras mentala stabilitet och hälsa, är att ge positiva kommentarer när någon går ner i vikt. Många, många av oss lider av låg självkänsla och framförallt prestationsbunden självkänsla - utan att inse det. Så länge som allt "går ens väg" mår man ju svinbra liksom. Det är när man på någon punkt blir en "sämre" version av sig själv, presterar sämre, som det äkta välmåendet visar sig.

Jag gick ner 5-6 kg genom träning och kost. Mådde svinbra, var inte överdriven och rabiat. Fick SJUKT mkt komplimanger då jag gick från redan normalviktig till slankare med tydlig muskulatur. Jag älskade hur jag såg ut, men älskade nog komplimangerna och bekräftelsen mer. Jag har lidit av prestationsångest, lättare depression och ångestattacker sedan gymnasiet. Så gick jag ner i en djup svacka av otrolig ångest och gick upp 5 kg på 2 månader, trots att jag i princip levde på kvarg, kyckling, frukt, grönt och träning i ren panik över viktuppgången jag inte kunde kontrollera. (inget jag är stolt över nu, men ångesten tog över). Insåg efter några veckor att det antagligen berodde på stresshormoner, men det hindrade inte skammen. Alla som hade kommenterat hur otroligt SNYGG jag blivit, måste ju se nu hur jag blivit en sämre version av mig själv (igen)?

Jag älskade min livsstil för jag mådde väldigt bra när jag orkade träna så mycket, men om kilona rinner av igen kommer jag vara benhård på att stoppa alla komplimanger jag kan få och kommer gärna förklara varför dom inte gör mig gott (hur välmenande de än må vara). Fysisk hälsa är viktig och där ingår träning/motion och näringsrik mat, men mental hälsa är minst lika viktig!

Elena:
Vet precis hur du har det, har haft en nära vän som varit likadan, och har flera bekanta (typ vi följer varann på insta/tar samma kurs osv) som är så också. Mitt tips är att bara typ ignorera det. Alltså, fortsätt träffa henne (om du orkar med det) men liksom prata inte om träning o sånt, o var en stark person i dina vanor. Säg "nä men va fan, jag tränar typ aldrig o jag mår bra med det" o använd dig själv som exempel. Så länge man inte öser på med komplimanger och "åhh jag önskar jag var smal/duktig som du" så stöttar man inte beteendet, och personen får inte nån bekräftelse. Viktigaste är att man inte visar att det är okej, många gör ju sånt här för bekräftelse och uppmärksamhet av folk och samhället, och ger man inte dem det så förlorar det lite av sin glans. Sen behöver du tbh inte vara kring henne om du vill, ifall det påverkar dig negativt. Det är inte värt det att må dåligt själv bara för att du vill vara en bra vän (mot någon som är ett dåligt inflytande på dig). Tänk också på att du är en helt annan person än hon, och att bara för att hon gör så så måste du inte göra så också, stå på dig o lev ditt liv som du mår bäst av <3

Också, alla som känner sig trötta på att se influensers bloggar/sociala medier med kroppshets: avfölj dem!! Man behöver inte följa och titta på en massa folk som får en att må skit (gäller även folk man känner i verkligheten), helt okej att bara sluta följa o skita i det. Har gjort det massor av gånger, och det funkar absolut, ser man inte något så tänker man inte på det konstant.

I övrigt, så håller jag helt med, o det är så sjukt så normaliserat sånt här är i dagens samhälle. Att liksom vara influenser o träna 3 gånger per dag o bara leva på chiafrön, det är typ nån slags status nu, som folk har internalized som något positivt o duktigt. Själv har jag sen länge avföljt alla såna konton på sociala medier, för jag orkar inte med det, man känner ju sig värdelös o ful när man ser såna här tjejer på Instagram. Men jag har en kompis som följer miljoner såna konton, alla med unga supersmala, supervältränade tjejer som har stenhårda magrutor o en pyttemidja, och det skadar absolut min kompis (i min åsikt), eftersom hon kan helt plötsligt titta upp från mobilen o utbrista "guuuud vad jag hatar mitt liv, jag önskar jag kunde ha hennes liv". Och på nåt sätt så är det ju bara för att denna influensern har massa fina grejer o en snygg kropp, inget mer vet vi om hennes liv, men ändå så är det nog för att man ska börja hata sitt eget liv.

@LD OK, men min tanke var hur vet man var gränsen till ortorexi går. Det är som allting annat, individuellt. Det kan ingen utomstående uttala sig om.

Hur tänker du kring Barbie och liknande dockor? Min fyraåring önskar sig en ”prinsessdocka” i julklapp och med det menar hon en slags Barbie som hennes kusin har. Jag vill verkligen inte uppmuntra Barbie-idealet men hon kommer ju ändå i kontakt med det. Ska man köpa och försöka föra en diskussion eller ska man försöka vänta så länge som möjligt? Egentligen är det väl inte värre med Barbie än att kolla på Frost, hon kommer ju i kontakt med samma ideal?

Jag har själv haft ätstörningar och är livrädd för att min dotter ska hamna där, så ibland vet jag inte hur jag ska tänka kring allting.

Hmm, jag undrar vad man ska göra när någon i ens släkt/krets osv. postar bilder som helt enkelt är destruktiva (för andra) i sitt flöde. Min mans rätt så täta kusin lägger upp ”konstbilder”. Svartvita bilder i trolska miljöer. Hon tar dem med olika fotografer hon träffar genom sidor för fotointresse osv. Bilderna är inte ett dugg porriga. Mitt problem är att hon är smal. Rejält smal. Hon växte upp mullig, gick över till att bara käka vad jag kallade ”bruna saker”, quinoa med bulgur ungefär. Och blev jättesmal. (För mig var det uppenbar ortodoxi, men koncentrerad på maten istället för träning) Nu har hon börjat normalisera sitt ätande, vilket vi är jättelättade över. Hon fryser inte överdrivet mer och verkar må bättre. Kanon! Men de där bilderna, väldigt tunn tjej bakifrån kramar om sig själv så att huden på ryggen stramas åt, revbenen synliga, i gråa nyanser får mig att relatera till normaliserade pro-ana-bilder direkt. Dessa lägger hon upp med peppande texter, ordspråk och annat livsbejakande ”Älska dig själv så älskar livet dig” osv. Hade jag varit 15 och sett det här på insta hade det varit så inihelskotta triggande.
Min mans familj är polsk levande i Tyskland och det är väl så kanske, att alla länder/kulturer inte kommit så långt i sina tankar om sånt här för jag är den enda som ser det (har bara pratat med min man om det). Ska man prata med henne? Låta det vara, jag är ju bara ingift...? Det här är ju ändå en av de få möjligheter jag har att påverka.

Känns som att du fokuserar väldigt mkt på ett visst ”influencer-par” och tar upp ex hennes tankar kring bröstoperation, hennes viktresa och hans botoxgrej typ samtidigt som de skriver om det. Horn i sidan eller bara väldigt aktiv på deras konton?

Sorry för OT (eller kanske inte så OT trots allt..) men jag behöver hjälp av er kloka här i kommentarsfältet! Precis fått reda på att jag är gravid med första barnet. Fortfarande jättejättejättetidigt, men har kollat runt lite på 1177 och ska ringa mödravården osv. MEN är före detta ätstörd och är LIVrädd att få massor fetthat hos bm! Får fortfarande jobba aktivt med en sund relation till maten och kroppen (LD, din blogg och insta har hjälp som fan❤️) Tycker jag gör framsteg, att bland annat slänga ut vågen har varit jätteviktigt. Är tjock nu, inte jätte men tillräckligt för att viss vårdpersonal ska rynka på näsan typ. Måste man väga sig? Hur gör man om bm börjar klaga på vikt och/eller viktuppgång? Om dom kommer med massor pekpinnar gällande vad man äter? (Typ som rekommendationerna på livsmedelsverkets hemsida, att gravida ska äta lättyoghurt?) Har kompisar som varit mkt mindre än mig, som har fått massor skäll hos bm och det verkar typ som att det är helt normalt beteende som man får finna sig i? Förlåt för lång kommentar, men vill väl mest ha tips och råd kring hur man kan stå emot och stå på sig i en så pass utsatt situation... Tack på förhand!

Sleepless, jag tycker att du berätta precis det du skriver för din bm. Om det känns svårt att säga kan du kanske visa din text för hen istället.

LD, jag håller med dig till 100%!

@Sleepless: Jag skulle säga till din bm från början att du inte vill diskutera din vikt och inte vill väga dig där. Deras jobb är att stötta dig, inte få dig att må sämre.

På själva ämnet: Jag tycker bara alla influencers jag har sett pratar yta (smink, kläder, vikt). Det känns som att det är deras "grej" och jag förstår inte riktigt vad folk får ut av att följa dem förutom just ångest och bantningsknep? Finns det någon influencer som faktiskt fokuserar på att lära ut typ företagsekonomi och karriärtips?

Sleepless

Säger som Luddet, markera tydligt redan från början. Min senaste barnmorska var riktigt hemsk när det gällde min vikt och jag ångrar så att jag inte bara bade henne att sluta, men jag var ganska skör just då. Säg att du inte vill väga dig eller ha råd/synpunkter på din vikt, mödrahälsovården är helt frivillig och det är inte på något sätt tvingande att behöva lyssna på någon som får en att må dåligt. Min bm fick mig att känna mig totalt värdelös och börja tycka illa om min kropp, men som tur ärver hon nog ganska extrem. Om din bm inte lyssnar på dig, lova att byta!❤️❤️

Jättebra inlägg, det är så himla skönt att ibland få se på omvärlden med ditt helt rabiata, kompromisslösa och framförallt feministiska perspektiv. Fortsätt så!

Bra att du skriver om detta, jag har själv varit med om det trots att jag inte är någon influenser eller har ett stort insta. När jag hade anorexi fick jag massa positiva konturer både från personer som jag kände och främlingar om mitt utseende och det gjorde att jag hölls kvar i sjukdomen eftersom det belönades. Exempelvis när jag var på gymmet och hade bestämt mig för att försöka äta när jag kom hem och fick en positiv kommentar gjorde det att jag inte kunde äta för att inte förstöra den "snygga kroppen"

Tack för tips och pepp, nu känns det bättre❤️ ❤️❤️

@Sleepless
Jag är exakt i samma sits som du!
Jag har historik av bulimi/hetsätning/ätstörning i över 20 år. Är tidigt gravid för första gången och jag lider (nä, förresten, jag lider fan inte, men du fattar) av fetma, riktigt högt BMI och är dessutom mer än ett år över 30. Så jag nojade mig som bara attan innan jag träffade barnmorskan första gången. Jag började liksom be om ursäkt redan från början om att jag är "så gammal" och "så överviktig"...och hon stoppade mig direkt och sa bara att "Du är långt ifrån den största eller äldsta jag har haft här hos mig, så nu ska du sluta oroa dig så mycket!"

Så om din BM säger något annat så BYT DIREKT. Hen är inte där för att bygga på den oro och ångest som man kanske redan har, utan för att stötta och se till att man mår bra.

Mitt tips är också något typ av forum (tex fb, familjeliv, etc) med andra överviktiga blivande mammor där vi stöttar varandra.

Mia,

Har samma bekymmer fast det är min mammas man i detta fall. Han förpestar hela tillvaron. Det jag har gjort är att bryta helt och träffar nu mamma då och då på neutral plats. Det är fruktansvärt sorgligt att män får sådan makt att splittra familjer, allt för att de inte kan respektera andra utan måste pådyvla dem sin egen åsikt som om det vore någon jäkla objektiv fakta.

Mitt råd till dig är att välja dig själv. Fråga dig vad du mår bra av. För mig blev svaret att aldrig träffa honom igen och då blev resultatet att bryta uppenbart för mig. Men det som är bra för mig behöver inte nödvändigtvis vara det för dig.

Hoppas du hittar en bra lösning <3

Man får ju dubbla signaler när ätstörning är något sjukligt men samtidigt får man komplimanger och hyllas för sin sjuklighet. Det ger en bara bekräftelse på att man ska svälta och se bra ut..

Och då menar jag naturligtvis att det inte är bra, det är rentav farligt

Kommer aldrig att glömma när jag under en promenad "kom ut" som tillfrisknande från ortorexi inför en vän för ett bra gäng år sedan. Hon stannade, tittade på mig med stora ögon och utbrast "Men du har ju alltid varit så fin!" som om det hade någon som helst betydelse i jämförelse med mitt psykiska mående.... du kommer undan med vad som helst bara du håller dig till idealet.

Jag tränade flera timmar om dagen och såg "jogga milen" som en vilodag. Jag åt normalstora portioner mat (såg bra ut men var igvetvis sjukt lite i förhållande till hur mycket energi jag gjorde av med). Jag visste exakt hur många kalorier olika livsmedel innehöll, hade strikta regler kring vad jag fick äta och när och hur mycket. Fick BARA positiva kommentarer. Svälte och hetsåt i smyg, och allt folk gjorde var att berätta hur "duktig" jag var som orkade tränade så många timmar varje dag (både långa cardiopass och tunga styrkelyft). Folk avgudade mig. Eller ja, snarare min kropp. Hela min uppväxt var det enda jag hade fått höra hur "fin" och "smal" (naturligt underviktig enligt den där jävla kurvan) jag var, gärna dessa ord i samma mening. Det blev liksom jag, om jag inte var smal, vem var jag då? Det värsta är att jag var ju den som kommenterade "goals" och "wow!! <3" och liknande om andra människors kroppar och hejade på deras sjuka "måltider" (seriöst, zucchinipasta kan dra åt helvete) med uppmuntrande kommentarer. Jag pratade ständig om hur man förbrände kalorier mest effektivt, vad som var nyttigast att äta och hur/när man skulle äta etc. Och, som sagt, hejade på andra som hade samma beteende som jag .. Jag tror tyvärr att hela samhället är ätstört och att vi helt enkelt driver på varandra, för vi fattar inte själva att de där "goals-människorna" vi ser också är sjuka (än mindre fattar en att en själv är sjuk, eller jag förstod i alla fall inte det på flera år) och att det liksom blir en ond cirkel. Med sjuk menar jag inte nödvändigtvis en ätstörning, men att man har ett sjukt ideal. Min bästa vän sedan 20 år tillbaka led under samma tid av bulimi och hetsätning (hon har aldrig varit så sjuk som nu, medan jag sitter här och har aldrig varit friskare) och ingen av oss fattade ens att den andra var sjuk, trots att vi spenderade all ledig tid tillsammans. Båda blev lika chockade den dagen vi erkände för varandra. Lite så känns det som att hela samhället är - sjukt, men ingen förstår att det är så just för att normen är sjuk. Bara lite tankar, men jag tänker mycket på det här och har väldigt dåligt samvete över att jag hetsade på min bästa väns sjukdom i flera år, även om jag inte förstod att jag gjorde det eller att varken hon eller jag var friska ...