Jag har läst att de som älskar att läsa om mord är för det mesta personer med ett lugnt liv och en harmonisk omgivning. De gillar den verklighetsflykt som mordhistorier ger.

Personer som lever mer omväxlande, stressfyllda eller farofyllda liv är mer sällan ”intresserade” av mord på samma sätt.

Jag tror inte det har med empati att göra, tvärtom tror jag de som gillar mordberättelser är de som lyckas distansiera sig från offret och kan läsa utan att få panik, utan att må illa osv. Jag klarar själv inte av att läsa om mord utan att känna panik. Undviker sådana berättelser.

Något jag tänkt på angående seriemördare är att folk verkar missat att seriemord är ganska könade brott. Manliga seriemördare som mördar män verkar vara ganska ovanliga. De flesta mördar kvinnor och oftast är det sexmord det handlar om. Eller har jag fel??? I alla sammanhang där jag läst eller hört om seriemord så nämner man nästan aldrig den aspekten.

Själv intresserar jag mig för oidentifierade lik. Det är så skumt! Även om man inte har några anhöriga så finns det väl alltid någon som känner igen en? Kassörskan, tandläkaren, gamla skolkamrater, busschauffören. De kanske inte vet vad man heter och vart man bor, men en liten ledtråd kan ju så småningom leda till en identifiering. Många av de som aldrig identifieras verkar ju ha varit helt vanliga medborgare. De är ordentligt klädda, friserade, har lagningar i tänderna och vissa har till och med vigselringar, men ingen hör nånsin av sig om deras identitet.
Lite då och då med jämna mellanrum dyker det också upp lik på olika platser i världen som har otäckt mycket gemensamt: alla är snyggt klädda och alla lappar i kläderna är bortklippta, de har lappar i fickorna eller i sitt bagage med koder skrivna på, den/de som mördat dem har försökt att få mordet att se ut som ett självmord, de har falska identiteter (en hade så många som 8 olika falska pass!), har bott på hotell i staden där de hittas döda samt har rest runt väldigt mycket under en kort tid. Det har bland annat varit två såna fall i Norge (på 70- och 90-talet) och ett i Australien (40-talet).

Om du tröttnar på dina mord nångång så kolla upp historier om oidentifierade lik. Det är kusligt mystiskt.

LD:

Jag vet inte om nån podd, men Cayleigh Elise har en väldigt bra youtube-kanal: https://www.youtube.com/user/cayleighelise

Hennes videoserie "Nameless" handlar om oidentifierade lik. Hon har en video om Isdalskvinnan som hittades i Norge på 70-talet. Hon har ingen video om de andra fallen, men du kan googla på Plazakvinnan och Taman Shud Mystery Man. Kusliga sammanträffanden, speciellt Isdalskvinnan och Plazakvinnan. Jag gissar på spioner.

Skador på pojkens lik och skicket han var i tyder på att han varit misshandlad under en längre tid. Det finns teorier om the boy in the box att han blev adopterad "svart" som bebis dvs att adoptionen skedde utan myndigheter och utan adoptionshandlingar. Alternativt blev han köpt för att sedan tvingas leva som flicka. Teorin är att det är därför hans huvud var rakat. Folk som sett honom i livet hade sett honom med långt hår och därför rakades han efter döden för att han skulle blir svårare att identifiera.

Oidentifierade lik är väl helt enkelt bara stackars offer som förts till ett annat land, därför finns det ingen som känner dem. Trafficking, gästarbetare osv. Jag får ångest av att bara tänka på den extra hemska dimensionen i sånt.

Malin:
Poliser samarbetar mellan länder genom interpol. I vissa fall har man efterlyst likens identitet i halva världen och försökt matcha liken med människor som anmälts försvunna, men utan framgång. Vart i världen personen kommer ifrån kan man lätt se med ett DNA-test idag. Man kan inte se om personen kommer från Stockholm eller Köpenhamn, men man kan se om personen är från nordeuropa eller östeuropa. Sen kollar man i registren över försvunna människor och hoppas att man får en match. I några fall får man aldrig match oavsett vart man letar.

A: men det är ju om de är efterlysta. Alla blir inte det. Alla har inte fungerande familjerelationer. Gästarbetare kan vara försvunna utan att familjer i hemlandet ens vet det förrän efter lång tid.

Malin:
Som jag nämnde tidigare så är familjerelationer inte en förutsättning för att någon ska kunna identifieras. Det finns andra människor man träffar vars uppgifter åtminstone skulle kunna ge ledtrådar som så småningom leder till en möjlig identifiering. Många av de oidentifierade liken som hittats i USA t ex är bevisat att de är amerikaner. De har kläder av amerikanska märken, har fått tandvård som är typisk för USA och har i vissa fall till och med haft vigselringar med graveringar. Tester på deras tänder har visat att de levt en längre tid i ungefär samma område som de hittats och tecknade eller datoranimerade bilder på deras ansikten har kablats ut i amerikansk media. Man borde haft alla förutsättningar att identifiera dem, men har inte lyckats. Ingen har hört av sig och inga tekniska ledtrådar har gett några svar heller.

Samma här! Förr trodde jag att jag va störd, att det va något fel på mig som ville läsa och lära mig om sådant. Från tonåren hade jag nästan ett sjukligt behov av att förstå gärningsmän, jag kunde till och med känna med våldsverkaren om jag fick veta om dens uppväxt och tillförhållanden. Det smärtade i mitt bröst så jag ville bara krama om dom.

Men så va jag också utsatt för våld av en familjemedlem från småbarnsår. Ingenting stämde överens med läror om varför dom blev sadistiska.

Idag vet jag att det har med gener att göra. Och så klart miljö. Men gener kunde jag aldrig tro för 15 år sen. Det va synd om dom, om jag älskade mer så kunde det motverkas. Om vi alla förstod ännu mer, gav ännu mer, förlät ännu mer så skulle det bli bättre.

Och inte tala om hur medveten jag blev när jag började lägga ner min själ i psykopati efter att ha lärt mig att mina våldsmän är just det.

Det känns konstigt att inte vara den personen jag va då. Men jag kan inte gå tillbaka till det när jag förstått detta, även fast jag saknar henne, kärlek, flower power, älska alla, förlåt, se det bästa i alla, döm inte.

Va flummigt det blev nu.

Tror att mord, våld och ond bråd död fascinerar otroligt många, dock bara när det är lite mera "speciellt", typ när en seriemördare blir avslöjad, eller nån jävel begår en masskjutning, eller när dom får fast nån svårfångad våldtäktsman osv. Det blir inte direkt några spännande historier av "person A blir arg på person B, A drar upp en pistol eller vasst föremål och har ihjäl B," inga dokumentärer eller sånt. Vi får sällan ett avsnitt av CSI eller Law & Order där gärningsmannen inte är en del av något i alla fall lite större, och jag tror aldrig jag har sett en film där mördaren visar sig vara nån som bara blev förbannad över nån småsak och tog saker för långt.

Jag vet inte, men det är sånt jag reflekterar över ibland.

Tycker det är mer fascinerande hur en man kan bryta ner en kvinna både fysiskt och psykiskt genom våld och hot om våld. Hur en från början stark kvinna med massor av åsikter om det mesta till slut blir som en våt fläck på tapeten mannen kan göra vad han vill med och kvinnan inte bara lyder som en dresserad hund utan även försvarar sin man mot alla som ifrågasätter och försöker hjälpa kvinnan ur sin situation. Fascinerande....