Okej..Jag är inte så förtjust i uttrycket "låta barn vara barn"..Men det här är väl det kan man säga i allra högsta grad. Det finns så mycket att upptäcka som barn då också andra värdering än bara kön relaterat och könsnormer kan väl vänta. De har både en mamma och pappa att identifiera sig med det räcker långt tror jag.

UR fina ungar, hur goa som helst.

Jag har två söner som jag klär i färgglada kläder, mycket rosa/lila och regnbågsmönstrat. Handlar enbart kläder på ”flickavdelning” alternativt villervalla-stuk. Min äldsta (nu 2 år) får ofta höra att han är så söt/fin, får ofta komplimanger för sina kläder och bemöts mjukt precis som jag önskar. Detta att få kommentarer om utseende är dock något som inte känns helt rätt i magen på mig, även om det hade känts än sämre vore han flicka. Hur har du tänkt kring T där? Är det oproblematiskt att pojkar får komplimanger för utseende, de är ju ändå rätt få, eller är det något en bör motverka oavsett kön? Till familj brukar jag säga till vuxna som kommenterar utseende att vi tycker det är oviktigt huruvida en är söt eller inte men på ex förskolan vill jag inte ge min in i den diskussionen utan låter komplimanger om kläder osv passera.

Jag ser ju hur goa de är. Det syns ju. Att ha både mamma och pappa räcker långt att identifiera sig med. Du har på sätt och vis brutit något som du lyckats med att inte föra vidare. Leken är ju så mycket viktigare än könsnormer som barn. Leken är ju otroligt viktig.

Uttrycket "låta barn vara barn" får mig att tänka på när våra farföräldrar satts i arbete som 12 åringar. Där pojkar fick vara springpojkar och flickor pigor. Pojkar fick ta jättetunga jobb och flickorna tända eld i spisen och göra krussiduller på örngotts snoddarna som skulle vikas och hängas ut i linneskåpet.

Det gör mig lite nedstämd när jag tänker på hur unga i dagens konsumtions samhälle inte är medvetna och vilket jättejobb och vilken KAMP farföräldrar och de på 30-50 talet förde för att det ser ut som idag. Det var ju inte gjort bara för att vi ska konsumera, utan för bättre levnadsvillkor.

Sen kan man ju reflektera lite över utvecklingen. Det har gått något steg tillbaka tycker jag när hälften av befolkningen har jobb och får jobba häcken av sig, medan andra hälften är arbetslösa, går på aktivitets stöd och blir utanför och sitter med stora resurser som det inte tas tillvara på. Etc..etc..Jag blir lite förskräckt när man försöker kompensera med konsumtion till sina barn. Det är lite av en björntjänst när unga tonårstjejer inte får lära sig ekonomi, budget och sånt.

Komplimanger kan man ge på så mycket annat än utseende. Komplimanger kan man ge på andra egenskaper, känsla för rättvisa, låta andra vara med i leken och ja det finns ju massor. Utseende och kläd komplimanger är ju att uppfostra små konsumenter. Det hör i hop liksom. Sen i skolåldern och så kan det bli lite svårare i alla fall som dagens samhälle ser ut nu. Då får man väl försöka kontra med att lyfta fram positiva egenskaper. tex..

Det är ju liksom en kamp mot konsumtionssamhället också. Folk som har jobb går in i väggen av jobb belastning och de som inte har jobb blir utbrända av det också. Och sen över konsumtion på det..Det blir ju en jäkla stor vägg till slut och en väldans belastning och man undrar hur det ska sluta..

Har precis samma tänk som dig på mina tre barn (en med snippa och två med snopp). Men blir så jääävla trött för hur mycket vi än kämpar hemma så har ju för fan resten av världen tvång när det gäller att kommentera barnen på olika sätt?! När sonen klippt sitt hår "Åååh vad snyggt! Nu har du en riktig killfrisyr!" Osv i all oändlighet. Eller när dottern önskar sig star wars lego av hela släkten och ändå ALLA köper friends?!?! Folk är dumma i huvudet, så är det bara.

- Sofia..Jamen det är ju lite så..det går bra att tänka och tycka men jag som är 50+ med barnbarn är nog inte så konsekvent ändå. Jag har inte fastnat i någon tonårsmentalitet men klär mig med jeans, t-shirt, jumpadojjor och hoodtröja. Använder mest sånt som är bekvämt och det kanske blir lite tonårsstuk när man tänker efter. Mest kanske på grund av ekonomi och bekvämlighet så..men undviker ändå sånt som är utmärkande för tonår.

Likadant med barnbarnet. Hon har allt hon behöver vid det här laget. En hel del i konsumtion för lek har det blivit och en hel del könsrelaterat tro jag nog. Och jag har nog sagt hur fin hon är också, men man kan ju vara fin på fler sätt. Inte bara utseende. Ja det vad det här med konsekvens v.s tycka. Blir nog svårt för äldre generationer ändå. Vilken besvikelse..inget star wars lego. Ni kanske ska förtydliga till nästa gång. Skriva upp på papper liksom..

Tack för din blogg och just nu särskilt detta inlägg!! Jag fick mitt första barn för 8 månader sedan och av någon anledning jag inte själv fattar har jag blivit så sjukt inne på rosa, gullegull och flickigt till henne, både kläder och annat. Jag skäms, men jag tog till och med illa upp när någon frågade vad "gossen" heter. För mig är det nästan läskigt, jag måste vara lättpåverkad av reklam eller något, jag trodde jag var tillräckligt medveten för att inte gå på sådan skit. Känner inte igen mig sjäv. Anyway, läser gamla inlägg i din blogg, bra grejer! Tack:)

Som någon tidigare nämnt så är jag så jääähäääävla trött på omgivningen. Även fast vi föräldrar försöker att vara könsneutrala i vår uppfostran så hänger liksom inte resten av världen med och jag är rädd att det ska påverka vårat barn längre fram till den grad att hon kollar snett på mamma och pappa. "Varför säger alla andra att jag är fin när jag har klänning men ej mamma och pappa - tycker dom inte att jag är fin?"

Mitt barn (tjej) har haft klänning någon enstaka gång i sitt liv och det är denna sommar när det varit så jäkla varmt att en tunn, luftig klänning varit det bästa vissa dagar. VARENDA gång har farmor/farfar/diverse person kommenterat "huuuuur gullig hon är" och "huuuur fin klänning hon har" - "pappa får ta fram bössan när denna dam bli tonåring" osv. Jag blir fan knäpp i huvudet. LÅT HENNE VARA BARA! Tänk om hon börjar söka uppmärksamhet på annat håll senare i livet för att mamma och pappa aldrig säger att hon är fin?! Jag tänker ju att om dessa kommentarer fortsätter hagla in så vill jag inte klä ungen i sådant som anses fint, vill ju inte att hon ska bli värderad utifrån sitt utseende om tvååring. Men samtidigt vill jag ju inte begränsa min unges kläder för att andra inte kan hålla truten. Jag bryr mig verkligen noll om kläder och utseende, både till mig själv och barnet men andra människor tvingar oss ju till att bry oss. Det är så ledsamt på något sätt. Att man har kommit till en punkt i livet där man släppt utseendehets och slutat bry sig, men så tvingas man börja igen...

Exakt så vill jag göra, men jag suger på det! Jag säger att mina döttrar är söta och fina ca 1 miljon ggr per dag. Men de äääär ju det. Försöker kompensera och säger alltid till den äldsta (snart 2 år) och hon är stark och cool och tuff men ändå blir det en massa lullande om hur söt hon och lillasyster är. Vad säger du istället? Ger komplimanger när de gör något bra? Nu ska äldsta börja fsk också och jag typ skäms för att hon ska ha en blå vinteroverall. Alltså. Jag vill inte vara såhär kass. Jag är jävligt bra annars. Men just detta.. bah.

Min dotter är fem år och är väldigt inne på flickigt. Allt som är pojkaktigt är fult (och pojkar överlag är enligt henne dumma, bråkiga och allmänt överflödiga). Tycker det är så svårt att förhålla mig till detta. Det är ju en sak att klä mindre barn i normkompensatoriska kläder, men mitt barn ogillar redan starkt allt som är pojk-kodat. Hur tänker ni (Natashja och smarta blogg-läsare) kring när barnet redan har bestämt vilken typ av kläder hen gillar? Kommer jag hem med "pojk-kläder" blir hon bara sur och sätter inte på sig det.

Vet inte pm jag är ute och cyklar men tänkte att du kanske skulle uppskatta detta klipp?

https://m.youtube.com/watch?feature=youtu.be&v=PTXWVKhcXRI

Tack för ditt svar Natashja. Borde kanske förtydligat att jag gjort allt det där. Jag har heller aldrig pratat flickor/pojkar med henne utan pratat om barn men jag är ju inte den enda människan i hennes liv. I hennes förskoleklass går nästan bara flickor och de barnen är på samma sätt som väldigt inne på flick-kodat och de ogillar pojkar. Förskolepedagogerna är underbara på många sätt men har inget genustänk. De menar att de "ser barn och inte pojkar och flickor". Jag har tagit upp det ett par gånger men inte fått mer respons än så. Ingen i hennes närhet över huvud taget (förutom jag) har tankar kring genus osv så var hon fått konceptet ifrån är ju inget mysterie.

Jag försöker så långt jag klarar att undvika att öht gå på stan med henne, dels pga det du skriver men vill inte heller hon ska matas med allt för mycket bikinimodeller osv. Är dock ensamstående på heltid med henne så vi sitter mer eller mindre ihop och ibland behöver jag såklart ta med henne ändå. Har sällan själv köpt något flickigt till henne utan försöker köpa så neutralt som möjligt (eller pojkigt på loppis ibland, pga har inte råd att köpa kläder som inte används egentligen), men hon överöses av flickiga kläder från mormor och farmor. Jag har såklart försökt prata med dom också men de tycker det är trams. Mormor har väl sansat sig något och köper inte det allra gulligaste men alltid på flick-avdelningen. Jag har väldigt liten inkomst och har inte direkt möjlighet att tacka nej till kläder heller (känner mig också ganska beroende av att ha en bra relation med dom pga är min enda avlastning så orkar inte tjafsa så mycket som jag kanske hade kunnat annars).

Är kanske mycket en resursfråga. Förutom att ha medvetenhet och vilja krävs ju faktiskt resurser som tid, pengar och rimliga människor i sin omgivning. Fan vad dessa normer är starka, trodde faktiskt innan att jag skulle klara det bättre själv.

Så intressant att läsa det här! Jag har följt dig sedan min unge var bebis och har kört på ganska mycket samma som du vad gäller kläder och frisyr, och har verkligen försökt tänka på hur vi pratar med vårt barn. Nu när hon är åtta tycker jag verkligen att man ser skillnad på hur hon förhåller sig till sitt utseende och sin person jämfört med andra flickor i hennes ålder. Visst kan hon tycka att vissa kläder är fina och det är ju inget fel med det, men hon fiskar inte efter komplimanger och det spelar ingen roll hur fint ett plagg är om det är obekvämt att ha på.

Det märks att hon väljer att gå sin egen väg utan att bry sig så mycket om vad hon "borde". Intressant nog märker även utomstående att hon är ett barn som kör sitt eget race, t ex har andra barns föräldrar kommenterat det (på ett positivt sätt). Jag tänker att det mycket väl kan komma en dag då hon känner att hon måste följa normen, men ju längre det dröjer desto bättre är det, för jag tänker mig att hon då har en starkare grund att utgå ifrån.

Vår dotter, 4 år, har börjat fika efter komplimanger när hon klär på sig. ”Visst är jag gullig?”, ”Kolla så fin jag är” (med en ton som förväntar sig medhåll). Ja, klart hon är gulligast och finast i världen, men jag vet inte hur jag ska bete mig när hon vill ha komplimanger för utseende. När en redan kommit dit där barnet börjat bry sig, vad göra? Har någon bra kommentarer?

Jag så såååå så så så tacksam för att jag började följa dig. Å jag har gjort likadant. Läst tonvis av litteratur på egen hand, kurser på universitetet och uppfostrat min tjej ungefär som dig. Nu börjar jag med barn nr 2,också en flicka. Spännande!

Härligt att det funkar! Ger hopp för alla som vill uppnå något liknande! Vad det gäller komplimanger så håller jag med I.A ovan att komplimanger kan ges på beteende och att förstärka beteende är ju en del av inlärningen för barn (och vuxna med för den delen). Jag har bara en son men jag säger ofta att han är söt fast med andra ord då vi pratar engelska hemma. Detta har inte med vad han har på sig att göra utan bara att han gör något sött eller att jag han i sig själv är söt. En del av detta är ju också HUR vi använder ord. Att försöka ladda ordet med annat än att det skulle innebära att passivitet och kokett beteende. Jag säger t.ex aldrig ”Good boy” eller ”Good baby” när han gör bra saker. Jag säger ”Good job” när han gör bra saker eller försöker göra bra saker även om resultatet är sådär. När han blir större (1,5 nu) kommer jag komprimera vänlighet, omtanke, ansvar och mod. Jag kommer försöka att också bekräfta alla känslor och att hantera dem adekvat dvs uppmuntra t.ex gråt och närhet vid ledsenhet osv. Jag tror det är ännu viktigare att lära barnet sätta ord på känslor och våga uttrycka dem än vad det är att fokusera på att minska komplimanger. Sen är ju flickor såklart mer i risk att få problem utifrån att komplimeras om sitt utseende. Och det tycker jag är en viktig aspekt.

Jessica jag tittar ofta på mina döttrar och tänker att de är sötast och finast i världen. Men det jag egentligen känner är ju att jag älskar dem. Så då säger jag det istället.

Jag vet inte riktigt vad jag vill säga eller hur jag ska formulera mej men skit samma.
Min mamma och pappa körde genustänk med oss utan att de var "medvetet". Det liksom blev så när dom inte hade råd med annat än ärvda kläder/leksaker. Det gick inte att vara så kinkig och även om dom kunnat det så har dom inte gillat det där superflickiga och superpojkiga. Billigt och funktionellt och roligt var väl ledord som gällde.
Nu kör jag och min sambo typ samma. Även om vi har råd att kunna köpa lite nytt så kör vi på ärvda kläder och second hand. Då köper vi sånt som ska funka och vi tycker fint/roligt.
Det som är lustigt dock är att de kläder vi fått av folk har varit jätteflickigt. Typ volanger rosa och blommigt.
Folk som inte vet att vi har en tjej tror alltid det är en pojke, inte för att hon är klädd som en pojke utan för att hon inte är klädd "flickigt".

När vi var på BVC igår träffade jag två från min föräldra grupp. Flickan i rosa, volanger, vitt, tajt och "hårband", pojken i blått, grått, randigt, lite pösigt. Åsså trollet då, onepiece med små hjärtan (praktisk att ta av och på) som är för kort i benen, tjocksockar i flera färger, hemmagjord dregglis av gammal tröja, ärvd stickad kofta i rött och grönt, blåbärsfläckar och ojämt klippt hår. Jag tänkte inte på hur vi såg ut förrens jag hade några att jämföra mej med (hela jag såg väl ut som en second hand affär 😂)
Jag vet att hon kommer bli behandlad på samma sätt som när jag var liten/yngre. På både gott och ont. Hon kommer få stämpeln "byssonge/l*pponge" och folk kommer tycka synd om henne, eller tycka hon är "efter". Fattig och kanske lite konstig. Vi bor 12 mil från närmsta BVC och jag märker ju hur stor skillnad de är på oss. Jag hoppas att mitt troll får växa upp stark i sej själv. Någorlunda fri från klassförakt och påtvingade könssteriotyper.

Tror det är väldigt viktigt hur vi som mammor är med vårt utseende också. Jag fixar mig minimalt så mina döttrar har inget att härma. Märker stor skillnad på tjejernas kusin som härmar sin mamma mycket och fixar sig.

Har gjort som du men min nu 7 åriga dotter, klätt i mörka oömma kläder som yngre (alla sa; du borde ha rått en pojke) alltid uppmärksammat med ja jag ser, jag ser att du ritar, oj vad snabba skor osv. Är även pedagog i yrket. En gång när hon var runt 5 sa hon; mamma, du säger aldrig att jag är fin. Antar att hon hört människor i samhället/ fsk säga till andra. Det kändes i hjärtat, men jag har dock fortsatt uppmuntra hennes egenskaper o att alla är olika men lika mycke värda osv, hoppas hon inte får men för livet ;p hade inte reflekterat över tonår o bekräftelsebehov! Hjäääälp! Hur ska man hantera de när o om de kommer??!!

Du har inspirerat mig till ett "kompensatorisk föräldraskap". Vi har en dotter på 2,5 år som går på förskolan sedan 1 år. Vi klär henne neutralt/färgglatt och jag märker varje dag hur det påverkar människor som möter henne. Tror ärligt talat det påverkar även oss att se en liten unge istället för en docksöt flicka. Vi hejar på och utmanar att våga hoppa och klättra och "upp igen". Hittills är jag så himla glad över vad vi gjort. Alla påtalar att hon är försigkommen och livlig och modig. Det mjuka och lugna kommer ju ändå på köpet när man läser och kramas och leker rollekar, för det får ju såklart också plats. Så tack för inspirationen!

När jag läste detta så kom jag att fundera på min egen barndom. Jag vet inte om mina föräldrar hade något genustänk där på 90-talet, men jag kläddes merparten av tiden väldigt könsneutralt (nästan alltid byxor, och sedan tröjor i typ alla färger förutom rosa), och när jag fick välja kläder själv var det också så jag valde. Jag hade en klänning när jag var typ 3-4 år som jag älskade, kallade den för "Madicken-klänningen" (för att jag tyckte att den såg ut som Madickens), annars var jag hela min uppväxt ganska negativt inställd till typiskt tjejiga saker, som klänningar, kjolar och färgen rosa. Har inget minne av att jag fick komplimanger för mitt utseende heller, bortsett från mitt hår (vilket nog förklarar min besatthet av mitt hår!). Dock började jag ju tvivla på mitt utseende som 12-åring, och det fortsatte genom tonåren än idag, men det har inte så mycket med mina föräldrar att göra, utan om samhället (all media t.ex som bara visar en typ av kropp).
Min tanke med hela det här svamlandet var att jag tror att N kommer klara sig bra! Du och mina föräldrar verkar ju ha gjort lite lika, och jag föll då inte för första bästa kille som kallade mig snygg, haha. Dessutom ser du ju noga till att skydda dina barn från reklamkroppar och sånt, samt har samtal med dem, så jag vill gissa att deras tonårstid inte kommer innehålla lika mycket gnagande kroppstvivel som hos många andra!
Tycker absolut du ska känna dig nöjd angående ditt föräldraskap!

Är inte insatt i genusfrågor vs hur man inte får ge flickor komplimanger för utseende. Men vill berätta hur jag blivit påverkad som tjej att aldrig fått kommentarer av vuxna om mitt utseende som yngre.
Då jag jämför mej med många väninnor genom åren, så har jag nästan aldrig oroat mej över mitt utseende, stått i spegeln och stressat ihjäl mej över kläder, tagit värsta stora packningen med olika outfit tjocka lager smink osv. Inte påstår jag att utseende inte intresserar mig, jag tar hand om mig själv och mitt yttre. Men jag bryr mej inte helt enkelt vad andra tycker, går osminkad till festen om jag känner för det. Men likväl stylar jag upp mej ibland, men då för min egen skull och nöje.
Som yngre var jag stökig och sökte bekräftelse, men samtidigt väldigt ego/självsäker och jag tror att komplimangerna inte ströddes över mej av jämnåriga pga det. För de tyckte kanske inte jag förtjänade. Och visst sved det då tjejkompisarna fick fina kommentarer om utseende, men det har gjort mej mycket mer "utseendesäker" än dom. Behöver inte andras komplimanger för att må bra, tar emot och tackar men lägger inget värde i vad andra tycker är fint i mitt utseende.

Tack för boktipsen och för inspirationen.