MENY
En stor del av problemet med vår våldtäktskultur är den totala blindheten från övriga män. Alla känner nån som utsatts för övergrepp, men inget känner en kille som tafsar eller våldtar. Det är nån annan som tafsar, (förslagsvis fem inhyrda killar från mars) inte vanliga schyssta killar, inte MINA kompisar iallafall för det har jag aldrig sett och om jag sett det så skulle jag faktiskt säga ifrån! Så låter det.
Alltså, handen på hjärtat, jag kan ärligt säga att jag aldrig någonsin varit med om att män ifrågasatt tafset jag utsatts för. Tvärtom har det brukat heta "inte så farligt" men allra oftast har det inte registrerats alls även när de bevittnats.
Jag minns när jag var runt tolv och ofta hängde med äldre killar hemma hos dem. Ibland var det fest, ibland var det bara filmkväll men av nån anledning - så fort sällskapet blev lite för stort - så var det alltid nån som slängde mig över axeln och helt sonika bar in mig i ett mörkt rum tillsammans med flera andra där det slets i kläder och grävdes under tröjor och i byxor. Jag skrev och slogs. Och de skrattade.
Alltid var det nån tjej som sa ifrån och hjälpte mig. Aldrig killarna. De skrattade bort det. Jag också efteråt men fy fan vad rädd jag blev, hur otryggt det alltid kändes och hur ambivalent det också var för flera av dem var ju mina vänner, killar jag tyckte om och hade kul med annars. Skulle det vara så här? Var det så här det såg ut? De ser mig ju?
Jag var tolv år, vad fan visste jag? Och hur detta påverkade min självbild och min uppfattning om världen och kvinnor och mäns rätt till våra kroppar.
Mina killkompisar brukar säga: "Men vadå? Ni är väl starka tjejer som är kapabla att säga ifrån själva?" som ursäkt för deras ignorans när deras egna vänner har betett sig illa mot oss tjejer. Som om det skulle ha något med saken att göra. De är bara fega!
Ah fyfan. Minns när jag var 18 och flörtade med en kille som i sin och min vänskapskrets ansågs vara en sån reko kille. (Tänkte jag skulle redogöra för varför han ansågs vara det men skitsamma) Kommer från en sån där liten/mellanstor stad där man inte känner alla man känner nån som känner nån osv. Han ansågs vara en vettig en hur som helst. Vi hade aldrig legat med varandra men sovit ihop osv osv. På en fest drar han in mig i ett rum, slänger ned mig på en madrass, sätter sig över mig och håller fast mina armar med sina ben medan han drar ner gylfen å alltså vill att jag ska suga hans kuk. Jag skriker nej och försöker ta mig lös alldeles för länge än vad som är okej. (Nog för att det inte borde hänt till att börja med) men sen skrattas det och viftas bort som "men det var ju bara på skoooj det fattar du väl".
Näe det var fan inte på skoj. Jävla svin.
"inte MINA kompisar iallafall för det har jag aldrig sett och om jag sett det så skulle jag faktiskt säga ifrån! Så låter det."
Och det kan mycket väl vara sant. Jag har själv svårt att ens förstå vilken typ av situation du beskriver ovan för jag har varken varit med om eller hört talas om något liknande. Är det alltså vuxna män som festar med tolvåringar utan att tolvåringarnas föräldrar är med??? Säger du att det hänt så tror jag på det, men det är så långt från mina erfarenheter av min uppväxt att det lika gärna kunde vara en annan planet. När jag var nybliven vuxen så festade jag knappt alls, men om det hände så var det med jämnåriga kurskompisar, och det fanns inte på kartan att någon yngre person än så skulle vara med (hur går det ens till?), än mindre att någon skulle begå sexuella övergrepp, och än mindre att de skulle skrattas bort.
Vad jag vill säga är att den typen av situationer som beskrivs ovan inte är något slags universell manlig erfarenhet. Jag kan relatera till den lika mycket som jag kan relatera till (för att ta ett slumpmässigt exempel) historier om bortskämda tonåringar som får en tredje Porsche när de kraschat de två förra. Dvs: Jag tvivlar inte på att sådant händer, men jag har aldrig varit i närheten av något liknande.
Men det finns ingen motsägelse här. Det finns grupper där övergrepp är normaliserade, och sådana där de inte är det, och eftersom folk tenderar att umgås med likasinnade så kommer folk som stöter på den förra gruppen få bilden att "killar bara skrattar åt övergrepp", medan de i den andra helt ärligt kan säga att de aldrig sett ett övergrepp.
(För att ta ett annat exempel: Jag är allvarligt osäker på om jag någonsin i mitt liv sett ickemyndiga tonåringar dricka alkohol. Men jag skulle för den skull inte gå ut och kategoriskt hävda att det aldrig hänt att tonåringar druckit alkohol. Folk växer upp under väldigt olika omständigheter.)
Faktiskt så har jag varit med om att en man stod upp för mig. En eftermiddag var jag på en liten typ kvartersbutik/kiosk och stod i kassan. Ett gäng män mellan, ja, 25 och kanske 35 kom in. Jag stod som sagt vid kassan, och männen ställe sig bakom. De skulle väl köpa cigg eller något annat. Hur som helst så böjer jag mig ner för att leta fram min plånbok från väskan, varpå en av männen tar mig mellan benen bakifrån. Då blir en av hans kompisar flyförbannad på honom och skäller ut honom för att han gjorde så mot mig. Hur vidrigt det var. Att det är ett övergrepp. Osv osv.
Enda gången i mitt liv jag varit med om något sådant dock, men det visar väl kanske att vi gått någon halv millimeter framåt?
Jag undrar ärligt - om det hände flera gånger och du inte trivdes med handlingarna varför gick du tillbaka så många gånger som du verkar ha gjort? Om detta hände och du fick skrika och slåss men ändå gick dit är det ett tecken på att det var acceptabelt. Visst - du var 12 som du hela tiden återkommer till men uppenbarligen visste du vad som skulle hända. Detta var dock inte avskräckande så att du höll dig borta? Jag undrar varför?
Du uppfattar mig säkert som fientlig nu men jag försöker förstå
Sanna:
Något tror jag har hänt. När jag var ute på klubb förra helgen var det en kille som ställde sig och dansade bakom mig och tog ett tag om mina höfter. Jag snodde runt och sa åt honom, rätt neutralt, att ta bort händerna. Det gjorde han och bad till och med om ursäkt. Det har jag ALDRIG varit med om tidigare, utan bara blivit bemött med hånleende, fått höra att jag är en f*tta alternativt att de bara fortsatt. Känns patetiskt att bli glad för något så litet, han skulle ju inte ha lagt händerna där alls till att börja med. Men jag är ändå glad, det gav mig lite hopp faktiskt.
Anders: jag befann mig i ”din värld”. Är tjej och har aldrig blivit utsatt eller haft kompisar som blivit utsatta. Jo, som vuxen har det hänt saker men bara utomlands. Jag tror seriöst att föräldrar som har koll på barnen är det avgörande. Jag fick inte umgås med äldre! Jag fick inte vara på fester (vilka fester skulle jag ens ha gått på? Det förekom sprit på alla fester och jag fick inte dricka alkohol). Därför slapp jag sådana män som ger sig på yngre, och jag slapp såna killar som går på fest och bär in tjejer i mörka rum.
Fester och killar och allt sånt blev en del av mitt liv när jag var äldre och kunde hantera det. Jag tror inte att jag missade något viktigt.
LD jag läser (men förstår ändå inte) att du säger att du kände dig uppskattad och sedd när du var tolv och blev tafsad på etc.
Men du skrek? Hur kan man känna sig uppskattad när någon tafsar och man skriker? Var allt på skoj? Visste du att de skulle sluta?
Varför fick du umgås med äldre? Du kommer väl inte att låta dina barn gå hem till äldre vänner på fest när de är tolv?
L; ärligt talat tycker du att det är rimligt att lägga det ansvaret på ett barn? Är det inte mer rimligt att lägga ansvaret där det hör hemma, typ hos män som inte respekterar barn och kvinnor?
Jag blir så ledsen för din skull när jag läser det här, och för alla som delar med sig av likasinnade berättelser. När jag var 12 år så satt jag hemma i soffan med min familj o såg på 24 karat typ. När jag var 16 festade jag med andra 16-åringar och flörtade på lika vilkor oavsett tjej eller kille ... känns som jag är uppväxt i en sådan skyddad värld, vilket man ju önskar att alla barn och tonåringar fick göra😞
Hur känner du när du tänker på att dina barn ska växa upp och gå på fester? Hur tänker du kring män i din närhet? Efter dina erfarenheter tänker jag🤔 För mig är det ju obegripligt att våra vänner skulle ge sig på våra barn 😱 (vi skulle aldrig ens festa med våra tonåringar!)
Jag upplever att relativt vettiga killar kan säga till andra killar när de uppmärksammar något som de uppfattar som obehagligt mot en av sina tjejkompisar, men att det är väldigt svårt för killar över lag (och även de sk ”vettiga killarna”) att uppmärksamma liknande problematiska handlingar när de handlar om deras egna killkompisar.
Dvs mina killkompisar som jag varit ute med på krogen uppmärksammar ofta snabbt och säger till okända killar som beter sig dåligt mot mig eller mina tjejkompisar (t ex tafsar, är för närgångna osv). Men skulle någon av deras egna killkompisar göra bete sig dåligt mot någon okänd tjej så hade de inte reagerat särskilt mkt. Ungefär som att pga vi är vänner så är jag inte ett objekt på samma sätt som okända tjejer är, eller så är det de där med att det är svårt att våga säga till sin egen kompis.
L och Malin
Tycker att era frågor är skrämande nära victim blaming😕
RebeckaL
Förklara mer.
Hur kan jag fördöma (arbetarklassmissbrukarkulturen) att låta småflickor gå på vuxenfester och känna sig bekräftade genom att bli tafsade på, utan att nämna just att det är sjukt att de lärt sig känna sig bekräftade genom att bli tafsade på?
Intressant att en del i sina kommentarer som vanligt lägger skulden på det kvinnliga offret. Flickor och kvinnor ska sköta sig och hålla sig hemma, för att män är som rovdjur är bara att acceptera. Och det här ifrågasättandet om varför man som flicka/kvinna fortsätter utsätta sig för en obehaglig situation. Hur ska man veta att man har rätt att bli behandlad bättre när man inte har någon erfarenhet av det? Hur ska man veta att ens upplevelse faktiskt är giltig när alla andra viftar bort det?
Var på en fest med sambon hos hans kollega och när jag började dansa lite lätt till musiken som spelades så kom en av de andra festdeltagarna och var väldigt närgången och gnuggade sitt skrev mot mig. Sambon viftade bort det med att han var ju faktiskt full.
Har varit med om många män som sagt ifrån. När det hänt andra och när det hänt mig. Är tacksam över det, finns lite hopp i af. Majoriteten av männen borde dock steppa upp sitt game. Största hoppet såg jag hos min bror och hans kompisar som då var 14 åringar och sa upp vänskapen med en odräglig kompis som vägrade skärpa till sig. Det var roligt att se.
Bland mina vänner snackas det ofta om killar som objekt. Sånt jag vet att jag skulle tycka var oerhört obehagligt om jag hörde killar snacka så. Jag personligen brukar inte säga ifrån pga känns så pinsamt att säga ifrån. Däremot är det lätt att säga ifrån när jag sett andra tjejer göra så eller säga så. Antar att det är största problemet även hos killar när dom inte säger något
Malin
Precis så som LD skriver som svar på din kommentar.
17