MENY
Sen jag blev morsa så har jag upplevt ett slags krav eller förväntan att man inte får gå in i föräldraskapet med hull och hår utan måste fortsätta vara sitt gamla jag: Rolig och sexig och intressant och spännande. Mamma, men ändå inte ''glömma bort mig själv', fortfarande ligga massvis med min man, ha tid med vänner och hänga med på galej (absolut inte gå hem innan tio med trötta ögon), gärna bygga upp en karriär samtidigt, alltid vara snygg och piffad och framförallt smal (Skynda skynda, ta itu med tråkiga fula mammakroppen nu! Inga ursäkter!).
Ingen tråkig gammal mamma i myskläder som till synes gett upp livet för barna. Att självuppoffra är tabu, att tycka barnen är roliga att umgås med ses som lite sorgligt (Kanske rentav en lögn man intalar sig för att orka, som det ofta heter) och orkar man inte hänga med på fest så uppfattas det som att man gett upp helt.
Man ska liksom skämmas för att man trivs som morsa, att man kanske inte har några andra ''ambitioner'' än ett tryggt familjeliv med massa barn och bullbak. (Obs vill bara föra till protokollet att jag INTE är en bullmamma, men tycker det är ok att andra är det)
Och som feminist och mamma kommer det ytterligare krav: Jag ska vara jämställd, jag ska självförverkliga mig själv (fast bara om detta sker utanför mammaskapet och hemmets väggar), jag ska inte fastna i kvinnofällor, jag förväntas ta ansvar för alla kvinnors förtryck genom att inte låta mig själv förtryckas i min roll som mor för jag vill väl inte upprätthålla unkna könsroller nu va va va??
Och barnens behov är alltid i vägen för detta, de ska anpassas och vänja sig.
"Vill du inget med ditt liv! Var har DU tagit vägen?" Men jag är ju här och jag är nöjd med mitt liv precis som det är. Måste jag vara mer? Måste jag vilja mer?
Nån mer som känner igen sig?
Nån av er som har denna upplevelse eller upplever ni tvärtom?
Det här är en av de mest intressanta ämnen du skrivit om. Jag tycker det är väldigt sorgligt att feminismen idag är så individualistisk, att en själv och ens identitet ses som huvudmålet att fokusera på och slipa till(jag är inte emot att människor ska kunna identifiera sig bortom normerna, men ogillar att det på något vänster blivit den centrala frågan att pyssla med framför att bry sig mindre om sitt eget jag och mer om det utanför dig själv) och att målet med alla relationer är att man ska tjäna på dem. Barn passar inte i den ekvationen och det är därför fult och fel när föräldrar låter deras behov gå utanför sina egna. Jag tror att tänka så är att gå vilse, att föräldraskap i en självuppoffrande roll är något viktigare än i princip allt jag gör för min egen del. Om vi nu ändå ska fokusera på hur det påverkar en själv så tror jag att jag blivit klokare och bättre av att mitt jag inte tar upp allt syre i rummet hela tiden. Skriv gärna mer om det här ämnet i relation till typ kapitalism och nutida feministiska strömningar. Det vore intressant att höra mer om dina tankar kring det! Kul att du bloggar igen fö.
Problemet är väl det du har skrivit om att det kan bli svårt att skilja sig utan inkomst. Av den anledningen kan det nog vara bra att ha en inkomst och dela föräldraledighet, vabb och ansvar för hem och barn. Jag har aldrig hört en man säga att han inte vill nåt annat än att vara hemma med barn... Det låter jättegulligt det du skriver om bullföräldrar... Om männen tog sin del av ansvaret - fine. Men som det är nu så tycker jag inte att det är lika gulligt... Jag tycker att Cissi Wallin skriver väldigt bra om det här ämnet i sina krönikor i Mama. Hon resonerade även kring detta i era radioprogram (som ett avsnitt med dig och Kajsa) innan hon fick barn och verkar ha ett liknande synsätt nu som förälder.
Exakt så. Barnen är mitt allt och jag mår som bäst tillsammans med min familj. Men jag blir ofta dömd pga detta för att välj familj fram för karriär är tydligen helt fel...Men att jag på riktig skulle må dåligt av att sätt min 1 åring på föris och jobba istället för att vara hemma det är det ingen som tror på....
Åh wow! Spot on som jag känner!
Mina vänner undrar var jag tagit vägen, men jag är här. Precis där jag vill vara. Jag får sån kick och glädje och förnöjsamhet av att ta hand om mina barn. (Såklart inte hela tiden, varje dag, fjortonde bajsblöjan). Och de är roliga att hänga med! Glad varje dag som de vill vara med mig.
”Men jag är ju här och jag är nöjd med mitt liv precis som det är” vilken underbar känsla!
Att bli mamma är det största som kan hända i livet, det är det att bli pappa också, vittnesbörd från min man. Jag har inte dragit runt, ofixad i myskläder, utom hemma förstås. Man kan, om man vill, se OK ut även när man har en spädis. Livet med bebisar och småbarn kan funka alldeles utmärkt utan att man är feminist
@LD Jag vet att jag har haft det mycket lättsamt. Fått sova, glada barn som har legat och gymnastiserat på en filt på golvet som spädisar etc. Jag har vänner som har haft bebisar med kolik, så jag vet att jag kan skatta mig lycklig, klart att det färgar bilden av föräldrarollen. Framför allt att få vara utsövd.
Men då är allt bra, då?
"Vi" hade inte behövt bråka och tjafsa (eller det kanske heter "dreva" nuförtiden) om rösträtt, rätt till högre utbildning, rätt till egendom osv osv, så mycket de senaste tvåhundra åren, utan bara fortsätta som vanligt?
Jag tror ärligt talat många feminister inte alls ser moderskap som ett problem, bara hur det har definierats och använts mot dem, och mot barn, i patriarkatet.
Så sant. Och det är ju för att dagens/sveriges(?) feminism endast går ut på att kvinnor ska leva som en traditionell man. Inget "typiskt kvinnligt" har uppvärderas - det ska istället ut på entreprenad och utföras till lägsta pris, av en kvinna som lockats iväg från sina barn för en "karriär" i offentlig sektor. Sjukt.
Jag gissar att de flesta mammor skulle vilja ha allt - tid med barnen, ett utvecklande jobb och ekonomisk trygghet om man nu en dag skulle stå ensam. Möjlighet till något kortare dagar, flexibel arbetstid och att jobba hemifrån underlättar så mycket när man har småbarn. Så tror jag att det hade sett ut om kvinnliga intressen hade styrt :).
"Mitt barn fick komma före helt enkelt"
Men va fan? Det finns väl ingen motsats där? Jag hade en nöjd och "lätt" bebis och försummade aldrig honom för att fixa mig själv. Har aldrig dömt någon som inte orkat/kunnat heller. Alla barn är olika. . ...Tror det är din von oben-attityd och dina fördomar om exakt alla som inte gör -eller har det- exakt som du som ställer till det, nog snarare det du blir dömd för. Försök du uppbåda lite styrka att göra alla de saker i ditt föräldraskap du säger att du vill istället, ta med barnen på utflykter och släppa telefonen t.ex. Sånt har kommit lätt för mig, jag har däremot andra områden där jag känner att jag inte räcker till. Jag jobbar på dem, tror att det är bättre för mitt barn att jag gör det, istället för att döma andra. Men det är ju bara jag.
Sen beror det ju också på vad man får för typ av barn känner jag. Vår unge var en typisk HNB hela sitt första år så även om jag hade velat fanns varken tid eller ork för något ”självförverkligande” här.
Till M ovan: när man har ett barn som man inte kan lägga ifrån sig ens 5 min vare sig dag eller nattetid ÄR det en motsats, tro mig. Om din bebis var nöjd och lätt kan du förmodligen inte ens föreställa dig hur det är men då känns det lite magstarkt att kommentera som du gör.
Till LD: om du orkar och inte känner att det är för utlämnande för barnen skulle jag jättegärna läsa mer om hur du/ni upplevt föräldraskapet till en HNB
Tänker på min egen mamma. Som tog hela föräldraledigheten. Som gick ner i tid när jag gick på dagis. Som aldrig utbildat sig (mer är gymnasium) eller haft ambition att klättra på jobbet. Hon är nog en ganska typisk mamma. Bullar bakade hon iaf till hela frysen var full.
Hon pratar ofta om att hon hela livet hade velat ha barn, och att vi (jag och min bror) är det viktigaste som hänt i hennes liv. Jag har nog ofta, inte dömt henne, men känt att det på något sätt var synd att hon som är så smart och stark inte gjort ”mer”. Känt att hon kanske inte fått de bästa chanserna. Men hon har ju gjort exakt det hon velat.
Jag känner ofta att jag skiter i vem som är hemma. Men jag bryr mig om villkoren. Jag önskar att vi kunde prata mer om hur vi kompenserar föräldrar som prioriterar sina barn. Blir illa till mods över hur föräldraledighet blivit en slags Svarte Petter som ska bollas runt. En nitlott som vi måste stoppa kvinnor från att dra. Sällan eller aldrig pratar vi om hur vi kan göra det till en vinstlott. Om att barnen till syvende och sist måste tas om hand, så vilken är naturlagen som säger att den som utför dessa helt nödvändiga uppgifter ska straffas ekonomiskt? Där finns så himla mycket kvar att göra. För även när männen går hemma 50% så betyder det bara att vi alla delar lika på en kvinnosyssla som likt förbannat fortfarande inte ges något värde.
Åh Gud ja, jag känner igen mig! Jag har upplevt förakt mot att man "går upp" i barnalivet. Jag har upplevt äckel över kvinnor som "försvinner i sina barn". Man ska tänka på sig själv, ha egentid, och man ska dela hemma/barn-sysslor med sin partner. Även fast man inte vill. Även fast det inte passar. Även fast jag har mer intresse för hem och barn, och min man är bättre på att jobba och dra in cash
"Du är bara mest intresserad av barn för att du har FOSTRATS in i detta!" skriker de feminister som vill att föräldraledigheten ska delas 50/50 under tvång. Blir så himla stressad av detta. Att feminister som inte vill att kvinnor ska ha huvudansvar för barn ska bestämma över mig som vill ha huvudansvar. Känns så himla nedvärerande att jag inte får tycka om att vara hemma utan måste piskas ut i arbetslivet fastän jag helst slipper om jag inte absolut måste.
Hanna:
" Blir illa till mods över hur föräldraledighet blivit en slags Svarte Petter som ska bollas runt. En nitlott som vi måste stoppa kvinnor från att dra. Sällan eller aldrig pratar vi om hur vi kan göra det till en vinstlott."
Så himla bra uttryckt!
Jag är förvirrad bortom rim och reson i denna fråga. Upplever det du beskriver, både från kvinnor och män - varför lägger jag så mkt tid på mitt barn, varför engagerar jag mig så mycket, varför får hen så mkt av MEJ. Särskilt rynkas näsan av ex-man, jag skämmer bort vårt barn... (nejdå, jag är bara en jävligt mkt bättre förälder).
Samtidigt skälls det ju satan på kvinnor som ÄR karriärsdrivna, lämnar till barnvakt för gym/vänner/intressen. Och om en man byter en blöja bejublas han.
LD: "Och då kommer barnen tyvärr i kläm"
Ja, men är det ok? Hur kan man gå med på att mannen är norm? Hur kan man gå med på en "feminism" definierad utifrån ett mans perspektiv? Hur kan man någonsin gå med på en idiologi där "barnen tyvärr kommer i kläm"?
Jag kallar mig inte feminist för jag har ingen ambition att bli en man, med manliga prioriteringar och att ställa upp på att allt av värde sker utanför hemmet. Inte förrän vi får en femenism som värdesätter att ta hand om sina egna barn kan jag ställa upp på den. Så länge argumenterar jag mig blå för att karriär och konsumtion är skitprioriteringar om det innebär att du dumpat dina barns barndom på förskolan. (Jag vet!! Alla kan inte välja etc etc etc. Men minst(!) 80% kan.)
Och inte förrän samhället på riktigt värderar tex föräldrarskap (ekonomiskt, ex via barnomsorgspeng även för omsorg av egna barn) kommer män att steppa in.
Tog examen för två år sedan. Är hemma med vår treåriga son (som mot allas förskräckelse inte går på förskola). Trivs riktigt bra med det även om det skulle va skönt att få in en till inkomst. Men alla frågar ju när jag ska börja jobba, låt det inte gå för långt från examen till jobb, tänk på pension, er son behöver stimuleras, integreras. Och jag vet inte vad.
Fan låt mig va. Jag kanske inte lever vid pensionen, jobb kommer så småningom och barnet blir nog vettig utan förskola ett tag till.
Jag känner igen mig helt! Jobbar i en högstatusbranch, och att jag fortfarande jobbar deltid fast barnen är 6 och 9 verkar många tycka är väldigt märkligt. Precis som du säger är det som om många tar för givet att allt man gör med och för barnen är uppoffringar. Det går fint att sitta på fikat och raljera över hur jobbigt det är med föräldramöten/barnkalas/altiviteter/stövelinköp, men att faktiskt tycka att det är kul att umgås och göra grejer med barnen verkar vara mer ovanligt. Eller är det bara som det framstår i fikarummet kanske?
Och det där med att det skulle vara bättre att tänka på sig själv än på barnen - det är så skevt tycker jag. Minns att jag en (vad jag uppfattar som mycket feministiskt medveten) bloggare för några år sedan skrev att hon bestämt sig att gå ner i arbetstid och att det kändes okej eftersom det absolut inte var för barnens skull utan bara för hennes egen. Hur har det kunnat bli så, att det liksom är bättre och finare att tänka på sig själv än på andra?
ÄNTLIGEN en text om detta, jag som kvinna måste alltid skämmas för att jag vill och kommer vara hemma med vårt kommande barn.
Oj! Jag upplever precis tvärtom! Fast jag ser ju i mina fb-grupper med feministmorsor att det lutar mer pt det du beskriver. Men i min vardag och omgivning är det fortfarande gamla idéer, man ska älska amning och att vara morsa från första sekund. Har fått SÅ mycket skit för att jag inte gjort det. Blivit riktigt ifrågasatt och kritiserad för att jag jobbat och velat ha lite av mitt gamla liv kvar.
Nu när min unge är ett tycker jag att det börjar bli kul men tyckte uppriktigt att det var piss första tiden och det var väldigt jobbigt att inte passa in i rollen som Öm Moder™️ eftersom den är så eftersträvad och förväntad här. Då fann jag tröst i feministmammagrupperna som bekräftade att jag inte var helt ensam i världen med att känna att det var tufft.
Just det här som gör att jag är orolig för att bli mamma. Att helt plötsligt ska allt man gör granskas i minsta detalj. Jag tror inte det kommer bli likadant för min man vilket troligen kommer göra mig förbannad.
Man kanske är en bättre feminist ju fler kvinnonormer man orkar bryta mot, ju mer man orkar gå i bräschen för andra kvinnor, men man kan ju fortfarande vara en ok feminist om man inte gör det. Det behöver inte vara antingen bäst eller katastrofsämst. Man kan vara en grym feminist på vissa områden och ok på andra, rent av dålig på en tredje del. Tror inte det finns någon som är en perfekt aktivist på alla områden.
Jag menade att meningen "Mitt barn fick komma före helt enkelt" kändes dömande. Som att alla mammor som är fixade då har låtit sina egna behov gå före barnets. Det är _där_ det inte behöver finnas nån morsats. Eftersom, som jag sa: alla barn är olika.
Trodde det framgick av min text eftersom jag dessutom la till att jag inte skulle drömma om att döma en mamma som inte kan/orkar/vill lägga tid på sitt utseende.
Men jag kanske missuppfattade.
jepp håller med dig! tycker problemet är att iom tvåförsörjarmodellen så försvann statusen i mammaskapet. i många andra kulturer så hyllas ju mammaskap och det som hör därtill till skyarna och så får männen bringa in cash (obs megaproblematiskt SÅKLART men betyder ändå inte att vi inte har några guldkorn att plocka just gällande statusen i omhändertagande av barn och hem. Om det kunnat ändras så att En i hushållet som känner sig bäst lämpad att göra det (i vårt fall min man) fick lova att göra föräldrasysslan och den andre pengasysslan på heltid tror jag nästan ekvationen kunde gå ihop eller om 2 personer fick jobba 50 utanför hemmet och 50 innanför och att det hade lika hög status men det här med att va förälder utan att det ska närjas känns ju bara absurd?
Som många andra känner jag igen mig! Jag älskar att vara med min åttaåring, han är ett fantastiskt sällskap :-) ända sen han föddes har många "påmint" mig om att inte glömma bort mig själv, mina egna intressen, osv. Jag är kluven. Det är bra på ett sätt tycker jag, för det ÄR ju lätt att lägga sitt eget liv och person åt sidan för ett barn, att använda föräldraskapet som en ursäkt för att slippa ta reda på vem man är, vad man vill... Slippa ifrån de svåra frågorna och att ta ansvar för sitt välbefinnande och framtid. Och sen å andra sidan, nedvärderandet av att trivas med sina barn och föräldraskapet.
Kul att du bloggar igen! Jag är inte alls någon Instagramperson :-)
LD
Då var det jag som missförstod, jag ber om ursäkt för min ton.
Jag tycker det finns krav på kvinnor att man ska vilja ha barn, familj osv. Annars är man ingen riktig kvinna. Allt ska vara så himla gulligt med graviditet, amning, mammagrupp och blöjvanor. För sånt gillar ju kvinnor. Annars är det ju nåt fel på en. Tv4 hade ett avsnitt om "kvinnorna som inte vill ha barn". När kommer avsnitt om män som inte vill ha barn? När kommer tidningen Papa där männen kan diskutera blöjor? Nej, precis. Sociala strukturer. Det är ett problem som har konsekvenser. Därför kan man tyvärr inte gulla runt med bullmamman hursomhelst.
Så bra att du tar upp det här. Det har alltid kännts som om jag har behövt försvara mig för att jag gillar att vara mamma, gått ner i tid för att vara mer med familjen och nästan helt slutat att gå ut med kompisar och festa. Många präktiga mammor som försöker trycka ner de självständiga, frigjorda kvinnorna men de senare verkar alltid något coolare och bättre när de gör samma sak med de som valt bort "egentid".
Precis så.
Tack!
Mitt barn har verkligen fått jättemycket närhet, uppmärksamhet, tid och en del bullar också. Men nu är hon sju och andra saker börjar bli viktiga. God ekonomi, trevliga vänner och deras barn (släkten vi har har delvis usla värderingar), resor, aktiviteter, struktur, bra förebilder i ekonomiskt, psykiskt och fysiskt avseende. Vi hade haft mer av mycket av det där om jag hade jobbat ...
Jag håller SÅÅÅ med dej. Förvisso tycker jag en egen inkomst är det allra viktigaste budskapet till kvinnor för det ger en självständighet som är nödvändig. Men jag blir så jäkla trött på att kvinnor i allt skall efterlikna männen för att nå jämställdhet. Vi ska kunna dricka som dom, slåss som dom, jobba som dom, skita i våra ungar som dom.
Varför kan inte de anpassa sej efter "kvinnliga värden" istället?
Mer empati. Mer omvårdnad. Mer tid tid familj osv.
Förresten, vad tycker du om Vimmelmammans inlägg om att hon är rädd för feminister och känner sej exkluderad?
Skrev ett inlägg själv om du vill läsa här, https://pastasson.blogspot.com/2018/08/exkluderande-feminism.html
Mie: "Möjlighet till något kortare dagar, flexibel arbetstid och att jobba hemifrån underlättar så mycket när man har småbarn. Så tror jag att det hade sett ut om kvinnliga intressen hade styrt :)."
- Ja alla vill ju såklart ha allt, men vem hade betalat för det, även om kvinnliga intressen styrt? *nyfiken*
Jag lever på landsbygden och här har min upplevelse varit tvärtom, här är det mer "hur går det med amningen "fastän vi flaskmatat från början, "det är ju bra om pappan också lär sig byta blöjan" ( haha förlossningen var så traumatisk att pappan hade hand om barnet 90% av de 10 första dagarna). Samtidigt vet jag att mina vänner som då förstås är av en yngre generation (är 26 år) haft en vag rädsla om att jag skall gå in i "mammarollen" och "försvinna", vilket jag tyckt att varit ett lite tråkigt antagande. Att vara förälder har kännats enkelt och därför har jag inte behövt brottat särskilt mycket med "ha kvar det gamla livet", trivs bra så som det är nu. Dock skulle maken i en ideal värld ta över föräldraledigheten nu men eftersom jag är arbetslös funkar det inte. Så som många andra upplever jag att gamla värderingar krockar lite med feministiska o att det ibland känns som att det inte finns en fungerande bro mellan dem.
Jd: betalat för vad? Om du menar välfärden så alla som jobbar och betalar skatt, alla företag, samt allt som produceras, precis som det funkar idag. Även om du jobbar kortare dagar betalar du skatt. Om det dessutom ger plats till fler att jobba så blir det mer skatt och mindre arbetslöshet. Det blir förmodligen också mindre sjukdomar och utbrändhet. Läs på om arbetstidsförkortning och hur det har fungerat historiskt så hittar du säkert svaren. Vi har gått från typ 12 timmar 7 dagar i veckan till 8 timmar 5 dagar i veckan och vi har fortfarande välfärd och tillväxt. Vi producerar mycket mer idag, tack vare digitaliseringen och automatiseringen skulle vi utan problem kunna gå ner i arbetstid och ändå ha tillväxt. Det är inte hållbart att jobba som vi gör, varken för oss som vuxna människor, våra små barn eller för vår planet.
Tess
Lite tvärtom här... Folk som undrar varför jag vill ut och vandra, varför jag vill resa, varför jag vill gå på det evenemanget eller det... De verkar anse att familjelivet ska uppfylla en så totalt att man inte ska vara intresserad av nåt annat :-/
Wow, var har jag varit nagonstans? Jag hade denna diskussion med min syster, och hon sa, "men det ar ju precis det Lady Dahmer skriver om!!"
Bor sen 5 ar tillbaka i USA och alskade mitt jobb fram till att jag fick barn. Fick bara 10 veckors mammaledighet och har sen dess inte trivits pa jobbet, dagdrommer om att vara hemma med min dotter och skapa en annorlunda vardag for min familj. Jag skamdes sa himla mycket over att jag faktiskt ville stanna hemma och att jag inte hade nagot intresse for mitt jobb langre, och har stannat sa har pass lange (tva ar) for att jag kande trycket av att ta ansvar for alla kvinnors fortryck, du satte verkligen ord till mina kanslor. Spara just nu ihop alla pengar jag kan for till arsskiftet slutar jag mitt jobb for att vara hemma med min dotter. Vem vet hur lange de blir sa? Men jag tanker i alla fall prova.
39