Kommer ni ihåg Isabella Dutton som skrev krönikan Having kids is my biggest regret?(Läs!)

Two years and four months after Stuart was born, I had my daughter Jo. It may seem perverse that I had a second child in view of my aversion to them, but I believe it is utterly selfish to have an only one. I felt precisely the same indifference towards her as I had to Stuart, but I knew I would care for Jo to the best of my ability, and love her as I'd grown to love him. Yet I dreaded her dependence; resented the time she would consume, and that like parasites, both my children would continue to take from me and give nothing meaningful back in return.

Jag kommer att tänka på den franska författarinnan Corinne Maier som nån gång för ett par år sedan kom ut med en bok där hon berättar att barn inte bara förstör livet utan att hon också ångrar sina barn.

Och det här blir jag faktiskt sjukt jävla provocerad av om jag ska vara ärlig. Inte av känslorna, för man rår inte för hur man känner och det kan vara svårt att veta innan hur det ska bli (fast nån jävla aning lär man väl ändå ha?) och det finns ett problem med att vi lever i en kultur där kvinnor framförallt förväntas att skaffa dem oavsett om hon känner tvivel eller ej. (Och tvivel viftas ofta bort tyvärr, när de borde tas på allvar)

Men jag blir provocerad av att de inte bara uttalar dessa tankar högt (illa nog) utan att de till och med skrivit texter, till och med en jävla bok om hur värdelöst deras liv blivit pga barnen? Hur de inte bara skojar om att barnen är parasiter, utan faktiskt tycker och säger det. Samt sitter i intervjuer år efter år och berättar om detta hemska trauma.

Asså ärligt, hur jävla egocentrerad narcissistisk är man då? Jag jag jag och mina känslor, jag och mina neuroser, jag och mina problem jag jag jag mig och mitt buhu. Var finns barnen i detta?

When Stuart was three weeks old, I pushed him in his pram to the shops for the first time with our red setter Amber in tow. Outside the baker's I tethered the dog to the pram and left Stuart outside with Amber while I bought a loaf and cakes. It was not until I got home, made myself a cup of tea and started eating my cake, that I realised something was amiss. My dog wasn't there waiting for her usual titbit. So the first thought that impinged on me was: where is Amber? I missed the dog before it even occurred to me that I'd left Stuart outside the shop. I can't say, even then, that I was worried. I just rang the baker to check Stuart and the dog were still outside, retrieved them and came home.

Återigen, känslor kan man inte rå för, de finns där oavsett om man vill eller ej men när man uttalar sådan här tankar och känslor högt så kommer andra människor i kläm. Det finns liksom två barn som får ta emot och hantera detta. Och det är fan oförlåtligt. (Hur har de mått genom livet kan man undra.)

Ta upp det med din terapeut, men låt barnen slippa deala med dina personliga neuroser och ångest.

Nu är de båda lite extrema, för de verkar ha ångrat barnen helhjärtat och det är ju nåt annat än att man vid jobbiga tillfällen ifrågasätter beslutet att skaffa barn men även då tycker jag att man bör vara försiktig med hur man talar om det och med vem. Man måste komma ihåg att det finns en mottagare (eller flera) som inte bett om att få komma till världen och vars självkänsla, trygghet och psykiska hälsa är helt beroende av att mamma och pappa älskar och vill vara med dem.

Det är ju dock som sagt en enorm skillnad på att känna ånger ibland och att helt ångra sina barn och det är skillnad på att ibland låta sina behov stå i fokus och på att alltid göra det.

Hur tänker ni kring det här?