MENY
Som yngre så gjorde jag allt för att få uppmärksamhet, inte bara generellt utan av män. Att män såg mig och åtrådde mig var väldigt viktigt och det började redan som åttaåring. Inget konstigt egentligen, jag har ju växt upp i en kultur där kvinnors värde helt hänger på hur knullbar hon är och tror man att detta bara sträcker sig till vuxna så bedrar man sig själv för barn iakttar och barn imiterar.
Jag var åtta, nio, tio, elva, tolv, tretton år... och jag vickade på höfterna, sänkte blicken, öppnade munnen och antog ett förföriskt flirtigt kroppsspråk. Ju äldre jag blev desto mer respons fick jag och som tretton-, fjortonåring var det inga svårigheter alls att förföra vuxna män.
Jag älskade och hatade det. Älskade det för att det fick mig att känna mig värdefull, hatade det för att det fick mig att känna mig värdelös. Förstår ni paradoxen? Och när jag fick uppmärksamheten jag ville ha så kände jag mig tvungen att högt protestera mot detta i form av kommentarer som "äckliga gubbar som glor" för tänk om nån faktiskt fattade att jag medvetet eftersökte det?
Jag kommer ihåg morsans bästis kille, en gubbe på fyrtio nåt bast, som jag liksom växte upp med eftersom att vi umgicks mycket på semestrar osv under min uppväxt, jag sov över där, lekte med hans barn, bastade och badade ihop från jag var kanske åtta, nio... ja ni hajjar.
Och en kväll när jag är fjorton och morsan har en mindre fest och jag hänger på mitt rum... då knackar han på och liksom tränger sig in för han vill prata med mig. Han berättar att han älskar mig, att han är kär i mig och att han har varit det länge. Han frågar om han får kyssa mig och liksom tränger sig på med sin kroppshydda men jag var ganska brådmogen och uppkäftig så jag ber honom fara och flyga och låser dörren efter mig.
Jag skrev om detta i min dagbok, lite haha vilket äckel och jag har väl gått genom livet sen dess och typ skakat av mig det, tänkt att ja han var ju en snuskgubbe och sen inte funderat mer på det men ju mer jag tänker på det så shit... va fan, detta är ju helt sjukt, jag måste berätta för mamma om honom men ni vet ju, det blir ju fler som drabbas, hans dotter, hans ex.... Ja jag vet det är ju helt sjukt att tänka så.
Och denna upplevelse var inte unik heller.
Som den där gången jag var med mamma och hennes väninnor i sommarstugan, och det var midsommar tror jag. Jag minns det som en skitrolig kväll, fortfarande, en av morsans kompisar hade sitt ex med sig, en trettioplusnånting år gammal man och han fyllde på vin under bordet och jag mamma märkte inget och hon var ju också lite berusad och alla var glada liksom. Jag var fjorton förresten. Och han fyllde på och vi lekte charader (skitkul på fyllan) och dansade och alla var glada och alla kände ju varandra. En av morsans kompisar bror var också där. Vuxen man, tror han var 20 nånting.
Kvällen slutade med att jag hånglade med båda. Den äldre, exet, försökte dra ner mig i sängen när det var dags för sova och jag minns att jag kände mig mäktig och åtråvärd och värdefull. Men fan alltså, hur sjukt var inte detta? Mamma vet inget om detta heller. Och återigen, han har en dotter, kvinnor omkring sig som skulle bli otroligt ledsna.
Eller när en annan man som vi kände väl knäppte upp min blus och blottade mina bröst inför alla sina polare på en fest i hans hus. Jag var sexton och kände mig inte värdeful den gången. Jag kände mig förvirrad och sviken. Inte han liksom. Vad händer? Vad gör han? Jag sa inte ifrån för han hade sån auktoritet och jag älskade honom och kände mig så trygg med honom och han hade varit en manlig förebild i mitt liv sen jag var drygt elva. Han hade liksom sett mig växa upp. Alla dessa karlar hade ju det.
Och de är inte unika, jag har hur många sådana här erfarenheter och berättelser som helst, det hände fler än mig men var liksom vardag och inget man pratade om eller la nån tid på. Man skakade av sig.
Jag tror det var först när jag fick barn som jag fattade hur vidrigt detta är. Och det här behovet att vara åtråvärd försvann tack och lov, eller iallafall minskade drastiskt för jag har ju fortfarande tillfällen då jag såklart saknar och begär den typen av bekräftelse vilket inte är speciellt märkligt, eftersom att jag fostrats så.
Och nu är min dotter tio. Den där åldern då vuxna män börjar kolla lustfyllt på henne. Hur fan skyddar jag henne? Hur fan kan jag lita på nån man alls i hennes närhet? Jag kan inte lita på nån faktiskt. Jag har ju själv levt den erfarenheten och vet att männen som andra och till och med jag litar på är vargar i fårakläder.
Jag har en äldre syster (6 år) som alltid haft mycket killkompisar, några år äldre än hon själv är. Redan när jag var 8-9 fick jag höra kommentarer som *åh din syrra är så fiiiiin och tänk om man fått krama en sån sötnos, synd att det är din syrra osv osv. På hemmafester kom dom ofta in på mitt rum och frågade om jag haft någon pojkvän och om jag pussats med någon. Nu var dom ju dock inte gubbar men ändå 17 år och uppåt. Dessa "komplimanger" blev grövre med åren och det är inte förrän nu jag själv förstått hur fel det var. Och jag älskade ju uppmärksamheten. Såklart. Usch!
Litar du på din man?
åh, jag känner så igen mig och det är smärtsamt. Att leka med elden men skämmas när en sen bränner sig. Jag behövde vara åtrådd, älskad, begärlig - men jag behövde inte vuxna mäns händer på min kropp, i min kropp, eller bli uppvisad och blottad för deras vänner.
Jag blir så äcklad av att de säkert inte förstod eller fortfarande inte förstår hur fel de gjort. Att män går runt och tror sig äga rätten till andras kroppar, äger rätten att agera på sina lustar.
En midsommarafton var jag med min pojkvän och hans bästa kompis med på kompisens familjs midsommarfest. Jag var 13 och ett halvt och vi fick vin i smyg. En mosters man, närmare 40, drog mig bakom en bod och hånglade upp mig och jag blev både smickrad och rädd minns jag. Jag gick därifrån men senare när de vuxna blivit ännu fullare kysste han mig igen, mitt framför sin sambo och alla andra. Han la inte av förrän min kompis styvpappa knuffade till honom. Sen var det jag som fick ta skulden från min pojkvän... Jag har egentligen inte tänkt på just detta förrän jag läste om din midsommar här över.
Tar det slut? Är det likadant i städerna som i byarna?
Så mycket igenkänning och olustiga känslor av det här inlägget...
Kan dock säga såhär, att alltid lita på vad N berättar, om det nu skulle hända något. Ja och T och J också för den delen. Minns när jag var 12 och en god vän till mina föräldrar, en man i 60-årsåldern, trängde in mig i ett hörn, tog mig på brösten och körde ner sin tunga i halsen på mig. Mina föräldrar trodde inte på mig utan anklagade mig för att ljuga. Jag grät i bilen när vi skulle på middag hos honom någon vecka senare och ville inte ur bilen. De menade att han var ju så snäll och rolig, samlade konst och var totalt ofarlig... Att mina föräldrar inte trodde mig kändes för jäkligt. Senare skulle de komma att anklaga mig för att klä mig i för utmanande kläder och att jag fick skylla mig själv om jag sov hos killar och de gjorde något. Fy. Kommer alltid att lita på vad mina barn berättar, om jag får några.
Jag har två barn och har sedan en tid tillbaka en ny man. Han är såklart världens finaste men jag kan inte låta bli att känna mig osäker när det gäller barnen. Han är inte deras pappa och fast att jag älskar honom så kan jag inte släppa tanken. Nu är inte mina barn tonåringar än men vad händer när de blir det? Hur gör man för att släppa misstankar på en man som man faktiskt älskar?
Jag är 32 år idag, har i stort sett bara umgåtts med tjejer hela mitt liv och alla har de haft någon typ av historia av sexuellt våld. Jag sa det aldrig högt, men jag avundades många av dem för det. Att det aldrig hänt mig var som att det bekräftade att jag var oknullbar och inte värd att älskas.
Sjukt talande om samhället att man önskar sig själv något så vidrigt!
Din text kastade mig tillbaka till när jag var 8 år. Släktingen som var omtyckt av alla drog mig intill sitt skrev och klämde hårt på mina 8-åriga obefintliga bröst, samtidigt som han sade ”dom här kommer att växa sig stora och fina” min mamma skrattade generat och försökte skyla över det som hände. Jag minns att min morfar sade ifrån och tog ut honom för att prata, men minnet som är kvar är min mammas osäkra skratt och ”ursäktande” kommentar ”han är ju sån” har senare fått veta att. ”Han inte varit snäll” mot en annan person i släkten, som mått otroligt dåligt över hans övergrepp! Det här är första gången jag berättar om övergreppet på 40 år! Mitt 8-åriga jag önskar att alla som ser det här hända ingriper!! Jag skämdes och trodde att jag gjort ngt fel, skammen var inte min utan förövarens och de som såg på utan att agera!
I förra veckan fick jag komma och hämta min dotter på skolan efter som "Några stora killar var läskiga.". De "stora killarna" hade åkt förbi busshållplatsen med bil gång på gång för att berätta hurde skulle kn*lla min dotter. Hon är 10 år!
Och kvinnor, det får vi inte glömma.
Jag tycker inte att du ska satsa på att tränga bort en sådan magkänsla Sarah. Den är ju där för att du ska skydda dina barn. Jag menar inte att den du lever ihop med nu skulle vara man med sådana intressen för dina barn och att det är därför din magkänsla finns men jag menar att den ju ändå finns där av en orsak :) Istället för att jaga bort den kanske du ska finns verktyg att leva med den. Jag lever med liknande känsla; Båda mina inskolade barn har manliga pedagoger. Jag vill gärna lita på dem men gör inte det för fem öre.
I vår släkt har vi haft flera rövhattar, män, såklart.
Man A- en morfar/farfar som kladdade på barn och barnbarn och de också fick ta på honom. Hysch hysch om det, och det pratas inte om de idag. Under många år visste jag inte att min mor var drabbad av A. Man A var ett riktigt svin som lät barnen svälta, själv söp han upp pengarna. Frun till A var alltid gravid. Jag undrar ofta hur de gick till. Hon bar på ett avgrundsdjupt hat mot honom...
Så har vi släkt på fars sida, kallar honom B, som tagit på min lillasyster, hon var liten då. Instruerades till att inte berätta. Samme B tvångskysste min kusin på mors sida. Minns vagt att de är en annan kusin B med kladdat på.
Min mosters man C höll helt öppet på med inviter till min kusin. En gång tvångskysste han även henne efter en lång paus efter att JAG hade flippat ut på honom på en fest. Alltid haft humör och fick nog av hur han behandlade min kusin och bästa vän. Slutade då men återkom på hans 50:års fest med tvångskyss.
Man D var vän med min morbror. Sov över hos D o hans dotter på golvet i dotterns rum. Hon var typ 13. Han hade sex med henne.
Nej, inte alla män. Men bra jävla nära. Vet inte en gång jag varit ute, i någon ålder, utan att bli kladdad på. Ofta utan föregående kontakt. Fattar att de kan hända vid flört. Men att ge sig på någon främling på ett dansgolv. Vad ger en ens idén?! Som de har äganderätt till en främling!
Det katastrofala i era berättelser är ju förutom äckliga förövare att allt möjliggörs av andra vuxna. Vuxna som inte tar föräldraansvar. Föräldrar ska inte bjuda hem andra vuxna och dricka sig berusade med dem och på så vis utsätta barnen för fulla män. Det är helt sjukt hur man som vuxen kan anse det normalt att ha barn med i såna miljöer.
När min dotter var tretton skulle jag aldrig ha släppt iväg henne på midsommar med en pojkväns kompis familj. Det är ju en helt okontrollerbar situation, vad vet jag vem som dyker upp där? På midsommar när man vet att det är mycket alkohol!
Vi vet att det är fullt av svin därute, då kan vi inte bara låtsas om ingenting!
Men Maries kommentar... om jag läser den som du LD (vilket jag gör), kan vi kalla saker för vad de är? Oavsett omständigheterna har en vuxen man inte "sex" med en trettonåring! Kalla det för vad det är, nämligen våldtäkt. En underårig kan inte ge samtycke till sex, och då ska det ordet heller inte användas och normaliseras i övergreppssammanhang
Fördelen med att dagens ungar har telefoner på sig hela tiden är att de lättare kan höra av sig om de behöver hjälp. Det är helt vidrigt att det ska behövas - men jag rekommenderar att du och N hittar på kodord/kodfraser. Jag minns all Sanning eller konsekvens och Ryska posten från skoldiscon och kompisars fester, och hur snabbt folk genomskådade att jag alltid plötsligen blev sjuk och behövde åka hem när sådana "lekar" kom på tal. Så de tuffa grabbarna brukade blockera hemtelefonen så att jag inte kunde ringa hem. Min kloka mor utarbetade kontrollfrågor (som förvisso inte hjälpte just på skoldiscon där jag inte kunde ringa ut, men vid andra tillfällen - typ övernattning hos kompisar, om hon skulle släppa av mig och kompisar eller whatever) där "behöver du nåt från affären förresten?" kunde betyda "känns allt okej?" och om jag svarade "nej tack det är bra!" betydde det ja, men om jag svarade "ja, tack, lite frukt kanske?" betydde "nej jag vill inte sova kvar, jag vill att du ska säga att jag måste komma hem på kvällen".
På mellanstadiet skämtade ett gäng klasskamrater om att en killes pappa var pedofil. De vuxna sa att vi inte skulle sprida elaka och osanna rykten. Sen kom den dagen då han förgrep sig på en flicka i klassen som var hemma hos killen. De osanna ryktena var inte så osanna trots alls. Detta gäng i klassen som skämtade om pappans pedofili visste förmodligen sedan tidigare att han förgripit sig på någon/några.
Min farmor hade ett fritidshus. På baksidan av huset fanns en bastu. Jag och min mamma hade suttit i bastun (jag var 8 år) och gick ut nakna för att svalka oss. Farmors granne som hon var ganska god vän med och som hade barnbarn som jag brukade leka med på somrarna stod och tjuvkikade bakom sin nyponbuske, men det var inte mamma han kikade på.
Min bästis pappa hade nåt slags tvång att alltid visa mig bilder på Samantha Fox och andra pinuppor som var populära då. Sen synade han mig från topp till tå och sa att jag hade "potential" (vilket jag inte visste vad det betydde då) och att jag skulle skynda mig att "växa till mig" så att han fick något fint att titta på. Då var jag 10.
Det var mina gubbminnen från barndomen. Det kom såklart en massa andra gubbar under tonåren också. Bland annat två uniformerade poliser i tjänst som körde upp sakta brevid mig och min kompis i sin patrullbil, vevade ner rutan, satte på sirenerna och viftade med handklovarna utanför rutan. 14 år gammal då.
Har precis som många andra exakt samma erfarenheter. Minns särskilt en av alla kvällar när min adoptivfar satt och drack grogg, denna kväll med min morbror. Jag var i typ yngre tonåren, kanske 12-13-14 ungefär. De kommenterar mig, min kropp och att jag snart är redo ”att plockas”. (Jag var ganska sent utvecklad och hade vid detta laget inte ens fått bröst). Det var vare sig första eller sista gången de kommenterade något sexuellt kring mig.
Till skillnad från många har jag inga liknande erfarenheter. Känns nästan som jag har levt i en annan värld men det har jag nog också. Troligen för att jag är extremt blyg och inte umgåtts med mycket folk. Det kanske har sina fördelar ändå när man växer upp. Att man är så försiktig av sig. Jag har å andra sidan växt upp med en pappa som inte direkt sporrat mig till att bli utseendefixerad eller åtråvärd (men jag är likt förbaskat utseendefixerad = tycker inte att jag duger, men det är helt och hållet skolans/samhällets påverkan).
B: precis som du känner jag mig som om jag är från en annan värld. Även detta med fester, mina föräldrar hade inga såna fester, folk var inte berusade i min barndom, det fanns säkert snuskgubbar även i min omgivning men inga lägen gavs dem. Och jag fick definitivt inte gå på fester med äldre killar. Vilken himla tur, gissar jag när jag läser här.
Fester har jag varit på såklart, men då var jag äldre, umgicks med ”min typ av folk” dvs ganska blyga reserverade killar och de hade alltid respekt för tjejer...
Det finns en skrämmande sak till i fina berättelser.. Du skriver om hur det påverkade dig och att om du hade hade berättat så var du rädd att hans fru och dotter skulle bli ledsna.. Men det enda jag kan tänka på är att han kanske utsatte sin dotter för detta samtidigt, och att ni hade kunnat rädda henne... tyvärr tänker de flesta som du gjorde, att man kommer såra familjen istället för att tänka att han förmodligen utsätter fler och att din röst kan rädda dem.
Tack och lov har jag aldrig känt mig särskilt åtråvärd eller värdefull när liknande hänt mig! Har bara känt mig fruktansvärt obekväm och lite skamsen. Men senast idag kom det på tal (igen, för detta återkommer ibland genom åren) hur jag och mina syskon var rädda för en av pappas vänner. Han är, och var, en väldigt storvuxen man på alla sätt och vis, med skägg, och fy tusan vad rädd jag var för honom som liten. Han skulle alltid peta, kittla och busa, och jag hatade det. Minns fortfarande hur jag storgrät en gång när jag var kanske typ 4 år och han trängt in mig mot en dörr, har sin enorma kroppshydda och skäggiga ansikte nära mig, och tar på mig. Minns att samma sak hände min syster. Min bror tror jag klarade sig men han var ändå rädd för den enorma, väldigt brusiga karln.
Jag ju blivit utsatt tusentals gånger sedan dess av andra, men de gångerna med honom var liksom... traumatiska. Kände mig så förråd, liten och rädd.
Men vad fan, vad ledsen jag blir att detta verkar vara relativt vanliga situationer för unga tjejer (dvs barn)!
Jag hade nog tur med uppväxten, för såna (pedofil)beteenden hos män som du och flera av kommentarerna beskriver skulle aldrig ha accepterats av min omgivning (akademiker/medelklassmiljö med dragning åt vänster/miljörörelsen). Fanns många män i min uppväxt - pappa, morbröder, farbröder, äldre kusiner, föräldrarnas vänner, manliga lärare, handbollstränare, äldre kompisar som ung tonåring.... Men har faktiskt bara fått respekt och stöd av dessa män, ingen sexism alls. Säger inte att alla dessa män var "goda" men de agerade inom ett helt annat normsystem.
Det är nog mycket en klassfråga som du också skrev om i ett senare inlägg. Även om övergrepp såklart förekommer i alla samhällsklasser så är vissa barn generellt mer skyddslösa medan andra skyddas. Jag önskar verkligen att min uppväxt vore det normala och inte tvärtom vilket det ibland kan verka som. Men det är i alla fall möjligt att växa upp som kvinna utan att kränkas av män, så misströsta inte.
Asså helt sjukt hur vanligt detta är, så många män det finns och har funnits i samhället som förgripit sig på småtjejer, helt jävla sjukt alltså.
Jag har tur som aldrig utsatts för något så hemskt som liten, men kommer ihåg en gång när jag var typ 11 och hade varit och handlat godis i nån kiosk med en kompis, o på väg hem så följde en typ äcklig uteliggargubbe efter oss och skrek en massa saker (som vi inte förstod vad det betydde) och gjorde gester med händerna. O vi sprang hem till min kompis så fort vi kunde och berättade för hennes mamma, och mamman svarade bara avvisande att "ja men det är bara en konstig gubbe, han menar inget illa egentligen, ingen fara" och hur avvisade och fåniga vi kände oss. Vi var ju rädda, men blev bemötta med att det var bara något normalt, inget konstigt, bara vi som överdriver. Sånt sätter ju typ spår i hur man låter män behandla en...
Det här är så viktiga saker du skriver om. Du sätter ord på saker för SÅ många andra personers erfarenheter. Tack! <3
Svar till din fråga:
Felformulering!
Såhär skulle de vara:
Man D var vän med min morbror. D sov över hos min morbror, o hans dotter. D sov på golvet i dotterns rum. Hon var typ 13. Han hade sex med henne.
Fy, så tragiskt, det du och andra beskriver. Men vet du, det kan också vara helt annorlunda. Jag har inte varit med om en enda liknande grej. Kanske delvis beror på att jag är uppväxt i en nykter miljö och inte behövt vara på vuxenfester där det funnits alkohol. Oavsett vilket, så finns ju chansen att dina barn får växa upp och känna sig trygga och inte utsättas för sådant du berättar om.
Vill inte förringa något, vill bara berätta att det faktiskt kan vara bra också. <3
Tack för att du skriver! Det är så jävla sjukt hur man som tjej lär sig att tro att det är något fint att man blir tafsad på av killar och äldre män. För då är man attraktiv som kvinna!? Eller det allra sjukaste är ju att männen beter sig så här och att omgivningen, vuxna, så ofta är tysta och inte säger till. Fy fan.
26