Jag tycker att du tänker helt rätt! Jag växte upp med en (redan smal, ska tilläggas) mamma som körde viktväktarna i perioder och det har självklart satt sina spår. Hade en period i tonåren då jag hade problem med hetsätningar, till exempel. Tycker därför att du gör helt rätt som förbjudit sånt i ditt hem, barn behöver ju liksom en frizon.

Helt rätt! Min mamma var likadan och smal som en sticka men klagade JÄMT på sin vikt. Om det satte sina spår? Ja. Är 172 cm och väger strax under 60 strecket och får kriga dagligen med att inte tänka på att tänka på vad jag äter. Tack mami!

Bra inställning, självklart även hos oss! Jag upplever inte heller att detta var sunt i min uppväxtfamilj, men jag har aldrig brytt mig, det kan säkert bli åt andra hållet också om en har otur, men förutsättningarna är säkert bättre. Läste de gamla klassikerna "Hugo och Josefin" av Maria Gripe från 1961, typ, tog raskt beslutet att hoppa över ett helt kapitel som ämnades åt detta. Två sjuåriga tjejer som diskuterade...
Ska ta med mig att vara tydligare mot mina besökare att inte prata heller, tack för tipset!

Instämmer fullständigt! Jag är också uppvuxen med en mamma som bantat hela mitt liv. Själv drabbades jag av ätstörningar i nedre tonåren och var sjuk i över femton års tid innan jag blev frisk. Påstår inte att det är min mammas fel, för sjukdomen är mer komplex än så, men nog har det betydelse.

Numera orkar jag säga ifrån och sätta gränser: inget viktsnack när jag är med. Det kommer jag att bli ännu hårdare med när det lilla knytet som bor i min mage tittar ut framåt våren. Tids nog kommer hen ändå att drabbas av alla skeva ideal (svårt att undvika i ett ätstört samhälle) men hemmet ska vara en trygg zon, fri från kroppsnojor och matångest.

Kanske lite off topic, men i Fet Kvinnas Twitter tipsades det om länken till en artikel i Läkartidningen om diskriminering av överviktiga. Så sorglig läsning.

http://ltarkiv.lakartidningen.se/2002/temp/pda25858.pdf

Underbar inställning och jag hoppas kunna göra likadant den dagen jag får barn.

Men man blir ju nyfiken - har det hänt att barnen fått med sig bantarhetsen från andra ställen, typ dagis lr lekparken, och vad har ni som föräldrar gjort då?

Och hur gör ni med tv-program o filmer? Böcker? Finns ju nog många bra såna, men man kan ju inte kontrollera allt som dyker upp.

Vad hände med att du var vegetarian? Tyckte alltid att det var så fint att du ville att Ninja och Tamlin skulle äta vegetariskt från att de föddes.

Tänker att det är bra men tyvärr kanske inte gör så stor skillnad som man kan önska/tro. Mina föräldrar bantade aldrig och pratade inte om sånt, jag började ändå tänka på vikt och noja kring det. Men klart man inte ska prata bantning med sina barn!

Sen om min man ville banta så kan ju inte jag förbjuda honom att äta det han vill ät hemma, det känns ju verkligen inte ok, sen behöver man ju inte säga till barnen att han bantar.

Mina föräldrar kunde banta lite då och då. Med banta menar jag färre kalorier in än ut.
Oftast var de, och är fortfarande, mer aktiva vår-höst och så blir de mer stillasittande under vintern och lägger därmed på sig en del. När de sedan börjar känna av detta så äter de mindre. Helt vettigt tycker jag om man vill hålla en trivselvikt. Jag har absolut inte tagit skada det.

För mig är in kropp mitt redskap, det är viktigt att min kropp fungerar till det jag vill att den ska fungera. Jag tränar mycket och har gjort så hela mitt liv. Jag har sedan några år snöat in på på alpin klättring. Jag är ganska stor och muskulös, vilket inte är optimalt i klättring. Jag vill dock gärna bli bättre, det är så KUL! så just nu försöker jag att går ner ca 10 kg och se om det hjälper. Med andra ord så bantar jag, jag vill optimera min kropp för det jag vill att den ska åstadkomma.

Jag tycker inte att bantning/bulk är fult. För mig är funktion allt, men funktionen jag önskar varierar och då anpassar jag min kropp till det.

Vi pratar aldrig vikt trots att jag är en fet mamma. Vi äger ingen våg. Jag uppmuntrar barnen till att prova och smaka ny mat. Vi uppmuntra till rörelse dagligen. Vi äter godis ibland. Vi fikar ibland. Vi äter hemlagad mat, oftast husmanskost. Mat får liksom inte bli en grej. Vi behöver mat för att orka. Det är som bensin. Punkt.
Min fetma grundar sig i störningar jag fick via mamma. Jag hoppas jag blir en bättre mamma än vad hon var.

Jag avskyr middagar, tillställningar osv där det diskuteras träning och kost! Det sker hela tiden i alla sammanhang! Ät vad ni vill - träna av vilken anledning ni vill - men behåll det för er själva!
Jag lär mina barn att en våg behöver man aldrig ställa sig på - ännu mindre äga en...
Barn ska ha rätt att ha en uppväxt där ingen kommenterar deras utseende eller yttre. De ska vara självklara!

Det här behövde jag höra idag! <3

Jag har gått från tjock till fet senaste året pga depression utmattningssyndrom ångest massa antidepressiva och andra mediciner samt stillasittande pga noll ork. Har haft ätstörningar hela livet och bantat sedan jag var barn. Idag ringde min pappa och tyckte att jag blivit tjock och borde banta. "Öhurm.., hoppas du inte tar illa vid dig".
Jo det gör jag såinihelvete jävla rövhatt som är en stor anledning till att jag aldrig gillat mig själv ändå!

Tillsammans med ditt bloggande och terapi har jag börjat tycka att jag är okej, nu dog allt det. :(

Det här inlägget fick mig att fundera på min egen mamma och hur glad och tacksam jag är för att hon alltid, under hela min uppväxt och även idag, varit så bekväm, avslappnad och faktiskt immun till bantning och rådande trender. Jag tror att hon gjort ett stort positivt avtryck på mig även om jag tagit in dåliga vanor och skev kroppsuppfattning från annat håll. Men min mamma har verkligen visat mig hur härligt det är att leva och vara nöjd med sig själv. Och jag tror att hon har gett mig en enorm stabil bas att stå på som vissa kanske går miste om.

Hon har aldrig pratat om kroppar, varken sin egen eller andras. Hon kommenterar aldrig hur man ser ut. Hon skrotar runt i färgglada flisar, gråsprängt hår och osminkat ansikte de flesta dagar i veckan. Hon har aldrig kommenterat vad jag äter, hur mycket eller när. Som barn fick jag lära mig att mat fick man äta precis hur många portioner man ville (sen var godis reserverat till lördagar, men fika fick vi JÄMT). När jag var tonåring tyckte jag att det var pinsamt när min mamma kom till skolan i tofflor och med rufsigt hår, idag är jag så glad för att min mamma är trygg i sig själv. Jag önskar aldrig att hon skulle vara annorlunda (jag är tjugosex nu).

Jag tror att du gör precis rätt med dina barn. Heja dig!

Ingen talar om för mig vad jag ska äta. Jag väljer. Själv. Nyttigt som onyttigt.

Blir jag bortbjuden så äter jag det jag blir bjuden på (Med glädje! Tänk så skönt att det är att slippa laga mat) men inte heller värdinnan talar om för mig hur mycket jag ska äta.

Men jag har ingen i min bekantskapskrets som pratar vikt (!) vid bordet eller bantning (insåg när jag såg fjolårets julkalender och 80-talet att jag inte hört begreppet sedan just 80-talet). Pratar vi mat med gästerna så är det från tillagning- och smakperspektiv.

Med barnen delar vi med oss av våra värderingar. Att mat är gott, kul och del av livet. Precis som rörelse. Ytterligheter oavsett håll är mina ögon lika destruktiva. Men det är hur jag tänker, inte en sanning för alla.

Låter väldigt sunt och bra för dina barn (och dig själv med). Förhoppningsvis kan N, när hon blir äldre, känna att hemmet är en frihetszon från allt som har med bantning och kroppshets - för hon kommer tyvärr oundvikligen bli bekant med det utanför hemmet. Önskar att jag hade fått ha det så som barn, min mamma bantade jämt under min barndom. När jag var 14 och redan var smal, så tyckte hon att jag skulle hänga på att "äta nyttigt ett tag" som hon kallade det. Fick huvudvärk, svårt att koncentrera mig i skolan och mina jeans fick sys in. Fattar inte förrän nu i efterhand att det var helt galet. Bantning har för min egen del alltid varit ett självklart inslag i vardagen, ända sedan jag var runt 11 år. Det är det fortfarande. Har storlek 32-34 och känner ändå att jag inte duger. Hoppas inte att någon blir triggad av att jag skriver min klädstorlek, det är bara för att markera att jag är fast i ätstörningsträsket. Ätstörda känner ju i normalt fall triumf över att köpa minsta klädstorlekarna men för min del handlar det om "Hur kan jag ha så små kläder när jag ser så tjock ut i spegeln?". Så det är bara därför, vill ej att någon tar illa upp. Jag är inte speciellt glad över min klädstorlek eftersom det inte passar in i min bild av mig själv, om det nu är någon tröst.

Men en fråga, hur gör du när du har vänner över som visserligen inte säger att de bantar, men äter mindre och/eller andra alternativ? Om barnen frågar om det?

Behövde verkligen detta inlägg idag!

Jag har tidigare haft anorexi som nu utvecklats till ortorexi. Om jag får barn tänker jag aldrig utsätta dem för det helvete jag har haft på grund av hälso- och utseendehetsen i samhället. Jag blir jättetriggad varje gång någon skriver om sin bantning oavsett bantningsanledning. Det spelar liksom ingen roll att de lägger till "Men jag gör det ju självklart bara för hälsans skull." Det skapar ändå tankar om att jag också kanske borde banta och träna.

Vissa vet att jag har ätstörningar men fortsätter ändå att diskutera sin kost och träning inför mig. "Men träning och kost är ju mitt stora intresse! Jag måste ju få prata om det!" säger folk. Ja, men jag gillar att mixa vodkadrinkar men jag sitter inte och delar med mig om drinktips till alkoholister som försöker bli av med sitt missbruk!

Fint.

Min mamma var fantastisk. Ändå började jag banta.

Gud ibland tänker jag tillbaka på detta och skäms, för jag utsatte min mamma för så himla mycket skit med min mathets. Stackars mamma som inte kunde göra rätt hur hon än gjorde, och gud vad hon försökte hon försökte så så mycket, att hjälpa mig. Jag var så hemsk. Och hon bah VAD GÖR JAG FÖR FEL, och trodde hon var värst i världen för att hennes dotter var ett ätstört jävla vrak (verkligen inget hon öste på mig i vanliga fall, men alla krackelerar någon gång). Trots att hon var bäst. Hon var bäst. Bölar bara jag tänker på det. Förlåter aldrig mig själv för det.

Men iaf, snyfthistoria åt sidan. Det är väldigt fint det du gör. Och även om det skulle bli så, att ngt barn skulle drabbas av bantningshets o.dyl., så känn för guds skull inte att du inte gjort tillräckligt, eller allt. För det har du.

Kärlek.

Vi pratar aldrig om vikt eller utseende. Vi pratar dock om att kroppen behöver protein för att må bra. Annars hade vårt barn levt på mackor, potatis, havrefras, pasta och annat som bara är kolhydrater.
Vi pratar även om sockerberoende. Min mamma är alkoholist och jag är sockerberoende. (har haft ätstörningar länge, men är nu frisk).
Min sjuåring har med största sannolikhet ärvt beroendegenen. Därför pratar vi om beroenden och om sockerberoende. Jag berättar att jag inte kan sluta äta godis om jag börjar. Vi övar på att känna efter vad som är lagom att äta osv. Jag vill att hon själv ska välja vad som är lagom och när det är ok att äta det. Jag vill inte att hon inte ska äta upp allt godiset för att jag bestämt det, utan för att hon inte vill det. Så att hon lär sig att hantera det själv.
Än så länge funkar det.

Jag tycker det är klokt att lämna barnen utanför allt vikt, kalori och bantningsprat. Se till att barnen rör på sig lite varje dag och ge dem varierad och hemlagad mat och inte massa sötsaker i tid och otid så blir det nog bra med den saken.

Som vuxen tycker jag absolut inte att det är fel att tänka på vad man äter. Jag tänker ju på vilken mat jag ger mina barn för att det ska vara hälsosamt för deras kroppar och ge dem den näring och energi som de behöver för att orka med och växa. Det samma gäller för mig. Jag tänker på vad jag äter som gör att jag är mätt i magen och orkar hålla igång under dagen. Jag inser att jag inte behöver lika mycket mat och näring som en tonåring som tränar mycket och växer mycket. Därför äter jag inte heller på samma sätt som jag gjorde när jag var tonåring. Ser inget konstigt i att tänka på vad man stoppar i sig.

Jag äter av allt, men inte precis lika ofta eller lika mycket. Blir jag bjuden på mat äter jag det som serveras. Ibland bjuds det även på fika och då tackar jag ibland nej. Kommer folk hem till mig vill jag veta i förväg om de inte äter något (orsak bryr jag mig inte om). Det har hänt ett par gånger att folk kommer och sedan visar det dig att de är vegetarianer, allergiska eller går på någon diet. Det känns väldigt tråkigt att de då kanske ruskar på huvudet eller bara sitter och petar i maten. Lite vanligt hyfs tycker jag att man meddelar i förväg om man har specialkost. Sedan kan jag förstå att man kanske inte är sugen på pizza om man åt det själv för ett par dagar sedan. Men är man bortbjuden tycker jag man kan ta en bit i alla fall och sitta med och vara trevlig. Så hemskt är det inte med lite extra i magen då och då :)

Vi pratar aldrig om vikt hemma. Det är ett aktivt val efter att ha växt upp med en ständigt bantande mamma. Själv har jag lagt 20 år på självhat och vägrar lägga en minut till. Skulle någon prata vikt eller "hälsa" hemma säger jag till. Problemet är när man är på vilken annan plats som helst, hemma hos vänner t ex. Jag kan ju knappast säga åt andra vad de får prata om i sina egna hem.

En sak jag bävar inför när jag funderar på att bli mamma är just min familj som inte kan hålla käften om sånt. Jag har svårt att se att både vissa av mina syskon samt min mamma och sambons mamma ska ens förstå att de inte ska prata sånt vid mina barn, än mindre respektera om jag säger nej. De tycker att det är bra för en att vara "medveten".

En sak jag bävar inför när jag funderar på att bli mamma är just min familj som inte kan hålla käften om sånt. Jag har svårt att se att både vissa av mina syskon samt min mamma och sambons mamma ska ens förstå att de inte ska prata sånt vid mina barn, än mindre respektera om jag säger nej. De tycker att det är bra för en att vara "medveten".

Så himla rätt! Tänker göra samma sak här hemma. Men har en fråga. Min syster tränar maniskt och tycker ändå inte hon är smal nog. Hon går nu på specialkost för att optimera träning och bli smal (galet, fattar inte varför). Det gör stt hon aldrig äter samma mat somvi andra. Hon äter inte lite, bara oerhört nyttigt och enligt viss plan. Hur bör jag hantera det? Ska jag inte låta henne äta hos oss om hom inte äter samma mat som vi? Vill ju ha henne hos oss och vill att hon ska träffa mina barn som avgudar henne. Men vill inte att min dotter på 2,5 år börjar fundera över vikt.

[…] Det kan väl inte finnas någon som tycker att det är en bra idé att prata vikt, bantning eller liknande runt barn? Eller? […]

Det är så märkligt det där, själv växte jag upp i ett hushåll där ordet bantning aldrig nämndes. Varken mamma eller pappa pratade någonsin illa om sin egen eller andras kroppar. Utseende diskuterades inte alls och ingen av dem tränade. Mat var gott och njutning och bränsle. Vi ägde inte ens någon spegel. Ändå lyckades jag dra på mig alla möjliga ätstörda beteenden som jag fortfarande kämpar med vid snart 30. Undrar hur? Vi hade även skogs-tv (1an, 2an och fyran) som var för tråkigt att titta på så det kan inte ha kommit från tv heller. Tror jag påverkades mest av tidningar som Frida och Amelia som jag hittade hos kompisars mammor och syskon. Ska aldrig ha sånt skräp hemma hos mig när jag får barn. Man kan ju inte skydda ynglen mot allt tyvärr, men just de där förbannade blaskorna kommer aldrig komma innanför tröskeln.

Vi pratar inte heller bantning hos oss, min mamma var som din...bantade stup i kvarten och när jag var 13 år var hon 1,66 och vägde 46 kg...kändes ju gott att jag var 1,68 och vägde mer. Hur mycket minns jag inte men när hag ser på bilder från denna tid var hon betydligt smalare än mig, ohälsosamt smal dessutom.

Så, jag tycker att du tänker helt rätt givetvis. Synd bara att min mamma lyckades förstöra för mig.

Nej inget bantningsprat och kroppsideal inför barnen, det sköter samhället så bra så ändå. Vi kan äta sunt och balanserat utan att prata om det inför barnen.

Pip. Jag vill också vara sådär immun mot andras åsikter men när skolsyster är orolig för att ens barns viktkurva stuckit iväg? När nioåringen själv vill gå ner i vikt för hon blivit för tung för att vara så aktiv som hon vill? När andra barn frågar varför hon är tjock? När man själv inte kan ha de kläder man vill? Men man orkar inte, mitt i all vardagsstress och peppande av barn att också vända på det hela och skita i allas åskikter för någonstans har deras åsikter om oss också blivit våra. Hur gör man då?

Pratar inte heller om bantning här hemma. Däremot är jag noga med kost. Det ska vara balans mellan proteiner, fetter, kolhydrater mm. Men det pratar jag inte med barnen om. Jag lagar samma till dem. Äter jag bönpasta får de vanlig pasta , de gillar inte bönpasta. Vi äter i princip alltid samma. Jag äter inget godis, kakor, bröd mm. Äter jag godis gör jag det på lördagar. Är jagbortbjuden tackar jag nej till kakor, bullar. Jag vill helt enkelt inte ha. Min kropp mår inte bra av det. Men jag tackar bara nej utan några förklaring. Det var längesedan jag slutade äta för att vara snäll eller artig. Många blir provocerade av att jag inte vill ha kakor mm. Själklart får barnen smaka kakor mm om vi är borttbjudna. Annars är det godis på lördagar som gäller. Jag brukar säga att man får för mkt tandtroll om man äter för mycket godis och det stämmer ju.

Appropå bantning och att sjuka kroppsideal hyllas och ständigt jagar oss. Fick upp denna bild på Kylie Jenner i mitt flöde: https://m.facebook.com/story.php?story_fbid=1148395355195594&substory_index=0&id=283054568396348
Och allt jag kan tänka är, detta inspirerar mig inte det minsta. Hon ser sjuk ut. Och jag sörjer för alla de unga tjejer som ser detta som sitt ideal och det "normala" och som strävar efter detta med allt vad det innebär av självplågeri och självhat. Fan, världen! Fa-an!

När min pappa bjöd mig och min man på middag ganska nyligen så berömde han mig för att jag åt mindre än jag brukade göra innan. Han vet att jag har en cancertumör som trycker på magsäcken.

Jag tycker att det är helt rätt att inte hålla på och prata bantning och mat och kropp inför sina barn. Jag skulle vilja säga att det är helt sjukt att lära sina barn att vara medvetna om sådana saker. Exakt vilken idé föräldrar har om kost och vad som är fin och ful man att äta ska barn slippa. Självklart är det föräldrarna som bestämmer vilken mat som ska ätas och det är väl bra om den är varierad och ger ungen den näring hen behöver men barnet i sig kanske inte behöver veta att "vi dricker inte mjölk, äter inte kött" eller vad det nu kan vara.

Jag har en dotter på 1,5 år nu och har sedan hennes födsel aktivt tänkt på att inte prata om mig själv och vikt. Det har varit svårt men jag har öppet pratat med min man om att jag inte ska göra det och det har hjälpt. Och det är så skönt dessutom, att slippa de där kritiska tankarna eftersom de blir fler om jag hela tiden när de med kommentarer.

Vi har en del idéer vi också om vilken mat vi ska äta men det är vårt beslut. Jag vill inte att ungen oroligt ska behöva titta upp på oss som femåring och fråga "får jag" om hon blir bjuden på ett glas mjölk. Målet med min uppfostran är bl a att inte föra vidare den felaktiga syn på mat som jag anser att jag fått från mina föräldrar.